I början av vår tideräkning var Rom herre över den kända världen. Rom kunde under två sekler organisera sig och behärska "både de fallfärdiga civilisationerna i öst och de ännu inte formade civilisationerna i väst".
Men när den satte sin fot i Asien uppkom det en stor fråga: hur långt skall man gå? Var tar dess maktlystnad slut och var börjar dess äventyrslystnad ta över?
Armenien var utan tvekan en av de viktigaste punkterna i Roms politik. Å ena sidan kunde Rom inte nonchalera denna naturliga fästning som med sin geografiska position och uppbyggnad hotade hela dess östliga provinser; å andra sidan var annekteringen av Armenien inte bara en svår uppgift utan även inte önskvärd. För en lång tid var detta omöjligt då man först måste besegra perserna på ett avgörande och slutgiltigt sätt. Men vi ser att även under de perioder som perserna var under romersk styre (t.ex. under kejsar Augustus tid och sedan Marcus Aurelius tid) avstod Rom från annektering av Armenien och nöjde sig med att ha ett självständigt men allierat Armenien.
Denna policy möttes av flera svårigheter. Först från armenierna själva, då det starka nationella partiet som lutade sig mot perserna under lång tid motsatte sig Rom och den grupp av Armeniens kungar som var Roms undersåtar. Rom försökte i en rad misslyckade experiment att hitta en lösning - något som fick Tacitus att skriva några starka anmärkningar om armenierna.
När en armenisk eller österländsk prins som hade utbildats i Rom sattes på Armeniens tron var denne för främmande för sitt lands kultur och tankesätt, och för okunnig för att kunna skapa relationer med de lokala adelsfamiljerna. När man valde en prins bland Armeniens egna prinsar, även om denne godkändes av Rom, blev han med tiden oense med det nationella partiet och adeln som strävade åt perserna. 99
Dessa villkor tvingade Rom att inte på ett enkelt sätt annektera hela Armenien till sitt imperium, en annektering som t.ex. Strabon förespråkade då han skrev: "Men om armenierna, de kommer inte att behöva någonting annat än romarnas styre över sig. Enbart detta kan tämja dem och möjliggöra för oss att behålla dem".
Ett annat skäl till detta var att av alla länder i romarriket befann sig Armenien längst bort från Rom. En titt på kartan visar att Armenien var det område som var längst ifrån Rom, detta var något som var avgörande vid en tidpunkt då transport av trupper och deras försörjning på långa distanser var något väldigt krävande.
Samtidigt får man inte glömma Armeniens krigiska folk, i synnerhet det upproriska adelsskiktet som befäste sig i höga positioner bland bergen och om Rom hade viljan att annektera Armenien skulle man tvingas att ha flera legioner i landet.
Det fanns ännu ett skäl för Rom att avstå från annekteringen av Armenien och det var det politiska och framtidsperspektivet. Rom hoppades inte längre på att ha Armenien som sin allierade mot perserna då de visste om den gradvisa förändringen hos det nationella partiet gentemot perserna. Men de kunde fortfarande använda Armenien som en sköld mot de vilda stammarna i norra Kaukasus och Syth-stammarna.
|
|
|
