Bildandet av det ottomanska imperiet innebar en kort period av mindre förtryck och våld än det som fanns tidigare d.v.s. under de seldjukiska turkarnas, mongolernas och turkmenernas tid. Dock var det ändå på så sätt att de flesta tunga arbeten ändå måste utföras av de kristna invånarna, vilka var de enda aktiva och arbetsföra elementen i imperiet.
Utöver den markskatt som både muslimer och kristna betalade, enligt vilken bönderna skulle överlämna 10% av sin skörd till regeringsmakten, så fanns det även en speciell markskatt, kallad Haratch, som endast kristna betalade.
Sättet som indrivningen av denna markskatt, vilken stod för mer än hälften av det ottomanska imperiets behov av förnödenheter, genomfördes på var sådant att de störde skörden. Då man inte fick starta skörden utan en skatteagents närvaro, vilket alltid skedde på samma sätt utan några förändringar, stannade utvecklingen inom jordbruket nästan helt av.
Dessutom fanns det en annan personskatt, Djaziie, som endast den kristna befolkningen betalade. Denna skatt skulle betalas av samtliga kristna och endast religiösa ledare och barn under tio år slapp den.
T.o.m. tullavgifterna skiljde sig då de kristna importörerna betalade 3.5% i tullskatt, medan muslimska importörer endast betalade 2%.
Ur industrins och handelns perspektiv kan vi påpeka att det, förutom de direkta faktorerna vilka orsakade nedgång i utländska handelsmäns arbete, även fanns andra skäl till denna nedgång, t.ex. mongolernas förödelse av Bagdad på 1200-talet och Konstantinopels fall på 1400-talet efter de ottomanska turkarnas anfall. Dessa två händelser resulterade i att de två viktigaste handelsplatserna i dåtidens värld där Armeniens och hela Orientens produkter var rätt eftertraktade, förstördes helt eller tappade efterfrågan avsevärt.
Fr.o.m. 1100-talet hade den stora handelsväg som knöt samman Östersjön via Ryssland med Orienten tappat sitt värde och Skandinaviens handel skedde fr.o.m. denna period med Västeuropa. Senare, när sjövägen förbi Goda Hoppsudden i Sydafrika upptäcktes och blomstrade för handeln mellan väst och Fjärran östern, minskade Armeniens geografiska betydelse i detta avseende väsentligt. 56 Dock hade Armenien, på grund av sina handelsmäns kunnighet och deras gamla relationer som man fortfarande upprätthöll, kvar sin transithandel mellan Indien, Persien och väst via Erzurum och Trabizond. Erzurum hade förvandlats till den viktiga lagerplatsen för denna handelsrutt. Tournerfort skriver: "Denna stad var platsen för transporten av varor så som silke, bomull, kryddor, färgade tyger från Indien och Persien."
Armeniska handelsmän fortsatte sitt arbete enligt sekelgamla seder under förhållanden som kunde inte bli svårare. Deras mödosamma arbete innebar svåra handelsresor som ibland tog flera år och utsatte dem för naturliga så väl som andra faror i områden som var otrygga. Där visade de sin modiga natur och sin fysiska uthållighet, egenskaper som i dagens handel med dess förenklade distribution är mindre viktiga. Som exempel kan vi citera Tournefort som återger följande bild: "Armeniern känner inte av tröttheten under sina resor och förlöjligar årstidens svårigheter och bekvämligheter. Vi har sett dem och deras allra rikaste handelsmän gå till fots, korsa floder med sådant djup att vattnet nådde under halsen medan de lyfte hästarna som inte längre orkade bära den tunga lasten och räddade förpackningarna med silke som tillhörde dem eller deras vänner... Inget annat än synen av denna bild kan på ett bättre sätt lära en läxa om barmhärtighet, kärlek till sin nästa och styrka när man ser hur dessa handelsmän under sina resor hjälper varandra och sina medarbetare av andra nationaliteter." 58
|
