General Loris Melikian (1825-1888), vars namn har gått till historien som mannen som nästan lyckades rädda Ryssland, hörde till en av de gamla armeniska adelsfamiljerna i Transkaukasien. Han hade gått i tjänst hos den ryska regeringen och hade under krigen i norra Kaukasus och rysk-ottomanska kriget mellan 1853-1856 visat sin modighet och karaktär. Under rysk-ottomanska kriget 1877-1878 var Loris Melikian befälhavare för den kaukasiska armén och lyckades inta städerna Kars och Erzurum med sina styrkor. Under den stora nöd som följde detta krig valde tsar Alexander II Loris Melikian, som förutom att vara en stor militär ledare även var en kunnig organisatör och direktör, till sin inrikesminister och gav honom helt fria händer i de berörda frågorna så att Loris Melikian blev Rysslands obestridde diktator. Loris Melikian, som besatt stora och seriösa tankar och hade ett utomordentligt sinne för politik, visade precis som Gladstone att den riktiga förpliktelsen hos en bra politiker och makthavare är att via reformer förhindra en revolution och att samhället inte har några fastare grunder än utveckling och framsteg. Det var därför som han ansträngde sig för att leda den tsarryska förtryckarregimen mot en monarki och samtidigt slå ner terroristiska aktioner. Genom att följa Capo d'Istrias 192 exempel försökte Melikian att leda Ryssland mot liberalism, d.v.s. frihet. Då den allmänna opinionen också var med honom fick han tsar Alexander II:s tillåtelse att skriva en grundlag och utropa monarki. Men samma dag som han skulle presentera de nya nedskrivna grundlagarna för tsaren utsattes Alexander II för en terroristaktion och dödades av en handgranat. Hans son och efterträdare, Alexander III, som var en väldigt trångsynt person, förkastade denna plan och började föra en aggressiv policy och vi vet hur det slutade.
Poghos bey är i sin tur värdig att få en speciell plats i historien då han var personlig rådgivare och höger hand åt Muhammed Ali pascha, känd som grundare till det moderna Egypten. "Han som var den verkliga förebilden för en ädel premiärminister och styrde över Egypten under många år, hade varken några fiender eller någon som var avundsjuk mot honom och trots att regeringens tillgångar stod till hans förfogande så dog han fattig." 193
Nubar Pascha (1825-1899) föddes i en armenisk familj bosatt i Izmir och fick sin utbildning i Schweiz och Frankrike. När han gick i tjänst hos den egyptiska regeringen utsågs han till personlig sekreterare åt Muhammed Ali pascha, kronprins, son och efterträdare till Ibrahim pascha. Nubar Pascha ledde senare den egyptiska delegationen under alla diskussioner om byggandet av Suezkanalen. När han utnämndes till Egyptens utrikesminister grundade han olika domstolar och när han 1884, som Egyptens premiärminister, fann landet i ett svårt läge försökte han anpassa landets resurser till dåtidens situation vilken hade uppkommit på grund av Englands ockupation av Egypten. 1888 drog han sig tillbaka från politiken under gynnsamma förhållanden. I verkligheten hade han under sina ansträngningar i försvarandet av Egyptens rättigheter fått en mäktig fiende i form av lord Cromer, Englands mäktigaste man i Kairo då Nubar Pascha var av den åsikten att ett land dras till korruption och förfall om det hamnar under en ockupationsmakts styre.
Armenien har även försett tsarryssland med en rad soldater som visade stort mod under Kaukasuskrigen och vi kommer att återkomma till det i nästa kapitel.
Armeniernas spår hittar vi även i England där det fanns en parlamentariker av armenisk härkomst vid namn Alexander Rafael Gharamian. Denne hade i mitten av 1800-talet utsetts till representant för staden Saint Albans handelskammare. 196
Armeniernas påverkan på Orienten under 1800-talet var även stor inom utbildning och undervisning. I ottomanska grund- och mellanstadieskolor syns många armeniska lärare vilka undervisade i synnerhet inom ämnena naturvetenskap och språk. Den medicinska högskolan i Konstantinopel, som tillsammans med dess militärhögskola var de enda högre utbildningsanstalter skapade på europeiska normer och grunder, och var den enda medicinhögskolan i hela det ottomanska riket, hade grundats år 1838 av sultan Mehmet II på uppmuntran av hans speciallärare Shashian som var armenier och flera av högskolans lektorer var armenier.
|
