Under tiden hade de armeniska militärerna beslutat att "statuera ett exempel" av Ulukhanlu som, trots flera varningar, fortfarande hindrade trupper som var på väg till fronten att passera. På morgonen den 7 mars ledde Aram, Dro och Silikian bombarderingen och de nära striderna. Striden rasade fram till kvällen då tatarerna slutligen lämnade ställningarna och flydde. Ulukhanlu och de intilliggande byarna raserades och tusentals hemlösa muslimer spridde sig över hela distrikten Sharur och Nakhichevan. De segervissa trupperna öppnade åter järnvägen till Alexandropol och Kars och pressade sedan söderut mot Khamarlu och Davalu för att rädda flera belägrade militära enheter och eskortera befolkningen i isolerade kristna byar till Jerevan. 62 Striderna slutade inte med Ulukhanlu. Tvärtom provocerade nyheten om Erzurums kapitulation fram en ännu större turbulens. En typisk incident bland många var när en armenisk konvoj råkade i bakhåll vid en av de sex muslimska byarna på Sevans sydvästra strand, mellan Elenovka och Novo Bayazid. Armeniska soldater och bönder svarade genom att förstöra alla dessa sex byar och drev överlevarna mot de bergiga regionerna öster om sjön. 63
Den turkiska överträdelsen av Erzindjan-eldupphöret och den interetniska friktionen hemma fostrade sammanhållning bland armenierna i Jerevan. Man erkände behovet av järndisciplin för att tämja de djupnande kriserna och en konferens för de militära och civila ledarna i mitten av mars utnämnde Aram till "Jerevans diktator". Genom valet av ministrar för de interna, provinsiella, finansiella och försvarsfrågorna gav Aram Jerevan en exklusiv armenisk administration för första gången på flera sekler. Under de kommande månaderna utökade detta direktorat sin jurisdiktion över det mesta av Ararats slätt, och fram till den tid då det avlöstes av kabinettet för den armeniska republiken, i juli 1918, utövade det privilegierna hos en de facto regering. 64 Det återinförde delvis order, försåg en liten del av flyktingarna i provinsen med förnödenheter och säkrade transportslinjerna fram till fronten. I dessa operationer gick ett tiotal tatariska byar, vilka var "i vägen", under i något som kan kallas för förelöpare till muslimernas "förräderi" och armeniernas "repressalier", och det skulle plåga republiken Armenien under hela dess existens.
Förhållandena i Jerevan var dock inte något undantag. Händelserna i oblasten Kars och guberniian Elisavetpol var inte på något sätt mer lugnande. Grigor Dsamoev, den civila kommissarien i Kars, meddelade i all hast Seimen, via telegraf, att beväpnade tatarer och kurder hade omringat Ardahan och Merdenek. 65 Kriserna i Ardahan oroade mensjevikerna i synnerhet då de ansåg att regionen odiskutabelt tillhörde Georgien. Under Seimens session den 18 mars nedsvärtade de "fienden inom landet". Denna fiende skulle inte längre tolereras. Martiros Haroutounian från Dashnaktsoutiun tog tillfället i akt att påminna georgierna om att förräderiet i Ardahan inte på något sätt var olikt de senaste fientliga handlingarna i Elisavetpol och Jerevan. Han beklagade att många medlemmar ur Transkaukasus styre hade valt att ignorera den bistra verkligheten fram till händelsernas aktualisering i Ardahan, där samma "mörka hand" verkade som hade förhindrat regeringens strävan i försvarsfrågorna. Shafi Bek Rustambekov från Musavatpartiet bekräftade att anarki inte kunde tillåtas, speciellt inte vid denna kritiska tidpunkt då förhandlingarna pågick i Trabizond. Dock protesterade han bestämt mot de insinuerande uttalandena hos mensjevikerna och dashnakisterna och förnekade existensen av en konspiration. 66 Musavatisterna och mensjevikerna, som ofta var i harmoni, förebrådde nu varandra. Irakli Tsereteli skrek: "Just nu finns det ingen skillnad mellan anarki och förräderi!" Han påstod att Transkaukasus dittills hade undkommit Rysslands katastrofala öde endast eftersom den lokala demokratin inte hade tillåtits att splittras och raseras i krig. Denne mensjevikveteran vände sig mot de musavatistiska medlemmarna och uttryckte sin förvåning över att den ledande muslimska organisationen hade fräckheten för att resa sig i försvar av anarkin. Var det inte passande att denna fraktion i Seimen, med det största inflytandet över de element som orsakade dessa oroligheter, aktivt skulle ingripa och tämja lagbrytarna? 67 Medan medlemmarna i Seimen beskyllde varandra intog de muslimska rebellerna Ardahan och avväpnade den transkaukasiska regeringens soldater. 68 I Elisavetpol var situationen lika kritisk. Både provinsen och dess administrativa center, som växelvis kallades för Elisavetpol, Gandja och Gandzak, delades i distinkta armeniska och muslimska sektorer. Den vitala Baku-Tiflis-järnvägen löpte genom stadens muslimska kvarter. Efter "Shamkhor-massakern" hade relationerna mellan tatarer och armenier urartat i sporadiska sammandrabbningar. För att dämpa oroligheterna i denna strategiska angränsande provins utsåg de muslimska och armeniska råden i Baku en blandad kommission vilken nådde Elisavetpol i mitten av mars. Under den följande undersökningen klagade armenierna bittert över den ekonomiska bojkott som de hade utsatts för i över en månad. Muslimerna hindrade alla transporter av förnödenheter från järnvägsdepåerna till de armeniska kvarteren och stadens huvudmarknad, belägen i den tatariska sektorn, var stängd för armenierna. Dessutom hade en grupp armeniska soldater, som på något sätt hade lyckats ta sig till Gandzak, utsatts för ett bakhåll på sin väg från järnvägen till de kristna kvarteren. När flera män hade dödats började de överlevande skjuta på alla muslimer som de träffade på. Muslimerna anklagade i sin tur armenierna för svekfullhet. Det transkaukasiska militära rådet i Tiflis hade tilldelat Elisavetpols muslimer allt det materiel och vapen som det 269:e ryska regementet hade lämnat bakom sig. En del av denna materiel, i huvudsak projektiler och ammunition, fanns i den tatariska sektorn av staden, men så gott som alla gevär, uniformer, tält och andra tillbehör fanns i de armeniska kvarteren. De kristna vägrade, i brott mot Tiflis-regeringens beslut, att ge ifrån sig dessa materiel. De armeniska medlemmarna i Bakus fredsdelegation föreslog en kompromiss som innebar att, förutom gevären, skulle allt materiel tillhörande det 269:e regementet överföras till den muslimska sektorn och efter att lugnet hade lägrat sig så skulle även vapnen levereras. I gengäld skulle tatarerna upphäva sin ekonomiska blockad och förse armenierna med viktiga förnödenheter. 99 Planen förkastades av muslimerna, och ännu kraftigare av armenierna, vilka vägrade att ge en enda tältpinne till "turkarna". 69
Förhandlingarna hade nått ett dödläge när en delegation från Tiflis-regeringen kom till högländerna. Gerasim Makharadze, kontrollant av de transkaukasiska militära resurserna, köpslog tillsammans med sina armeniska och muslimska kollegor, Avetik Sahakian och Hamin Bek Shahtakhtinsky, med bergsborna under två dagar innan en kompromiss slutligen kunde uppnås den 22 mars. Makharadze lovade muslimerna övergivna vapen från huvudreserverna i Tiflis. Armenierna skulle överlämna allt materiel tillhörande det 269:e regementet förutom gevären i utbyte mot mjöl, socker och andra livsmedel. Det verkade som om kriserna hade övervunnits då ett tåg med armenier den 24 mars åkte obehindrat från Elisavetpol till Baku för första gången på mer än två månader. 70 Att blodbaden i Jerevans provins, Ardahan och Elisavetpol sammanföll med konferensen i Trabizond intensifierade naturligtvis den ömsesidiga misstron inom den transkaukasiska fredsdelegationen och Seimen. Men den största omvälvningen hade ännu inte inträffat när Kachaznouni, Laskhishvili och Haidarov började återvända till Trabizond. Detta blodbad skulle utbryta i Baku.
|
