Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Presentationen av dessa statistiska siffror hade inte några större effekter på de turkiska auktoriteterna förrän hösten 1918, när de av andra skäl än de armeniska bevisen var villiga att erbjuda begränsat stöd för "Jerevans republik". Efter att det tysk-ryska tilläggsavtalet hade avslutats underrättade Enver med bestämdhet Khatisian och Aharonian att Turkiet skulle förespråka den armeniska rätten till Lori-Pambak och att han var säker på att man kunde utarbeta en fördelaktig uppgörelse med Azerbajdzjan. Det var till och med möjligt att gränserna i Jerevans republik kunde utvidgas till floden Arpas stränder, guberniias västra gräns. Det turkiska bifallet var dock villkorligt och var beroende av att armenierna skulle vara villiga att agera som allierade och en gång för alla vända ryggen mot Storbritannien och Ryssland och eventuellt ingå i en azerisk-armenisk-ottomansk konfederation. Det sistnämnda villkoret gav upphov till flera diskussioner, men de armeniska delegaterna förblev så ickebindande till detta som situationen tillät. Utsikterna var skrämmande, men trots det gav man inte något negativt svar. 72
Efter att Talaat hade återvänt från Berlin gav man ännu flera svepande löften. Storvesiren sade att hans regering var redo att bevilja armenierna mer än det som de själva hade krävt under de gångna månaderna. Khatisian skrev till Ohandjanian att ändringen i det turkiska hjärtat onekligen var orsakat av det ofördelaktiga händelseförloppet i kriget. Dock uppmanade han till yttersta försiktighet och påpekade att om ottomanerna även vid denna sena tidpunkt skulle föreslå en fungerande arbetsplan skulle han föredra en omedelbart accepterande. Att vänta på västalliansen för att etablera en vital armenisk stat skulle vara oklokt. Visserligen hade Lloyd George, Clemenceaus och Wilson gett vissa löften och förpliktelser. De pratade om befrielse och rättvisa, men "vad innebar liknande uttalanden?" undrade Khatisian. "Vi måste skapa vår egen regering och göra det som skall göras, och det måste ske med hjälp av Turkiet." I ett personligt tillägg rapporterade den armeniske utrikesministern att hans fru hade fött deras första barn och att delegationen betraktade sonen som en symbol för framtida förbättrade armenisk-turkiska relationer. 73 I efterhand bör det sägas att om sonens födelse var ett gott omen så bör hans död i lunginflammation nio dagar senare ha tolkats som en signifikant fortsatt och våldsam fientlighet mellan de två folken.
Efter bildandet av Izzet Paschas kabinett under den andra veckan i oktober mötte storvesiren och krigsministern Aharonians delegation flera gånger. Han visste att hans uppgift var att leda Turkiet ut ur kriget och att armenierna snart skulle vara framme vid tröskeln och knacka på de allierades dörrar. Dessa regeringar hade upprepade gånger antytt att armenierna skulle gottgöras på det osmanska imperiets bekostnad. Izzet, nu som supplikant, uppmanade Aharonian och Khatisian att informera segrarna om att turkarna och armenierna var överens. I gengäld skulle den osmanska regeringen återkalla alla sina trupper från Transkaukasus, släppa och kompensera de armenier som hade tagits till tvångsarbete, 74 tillåta repatrieringen av alla flyktingar och assistera återtagandet av de armeniska kvinnor och barn som under tvång hade konverterat till islam. 75 Man nämnde dock fortfarande inte Västarmenien. Den 24 oktober skrev Aharonian till Izzet och föreslog att man skulle kalla hem paschorna Shevki och Nuri. Dessa två militärer hade orsakat mycket lidande för det armeniska folket och det var inte i Turkiets intresse att de skulle stanna kvar i Kaukasus. Aharonian föreslog även att de armenier som fortfarande fanns i Baku skulle få tillåtelse att lämna staden via järnväg eller sjövägen. 76 Nästa dag svarade den osmanska regeringen att dess trupper skulle evakueras från Kaukasus snarast möjligt. 77 I ett brev till storvesiren den 27 oktober om att hans delegation var på väg att återvända till Transkaukasus uppmanade Aharonian återigen att omedelbart dra tillbaka de osmanska styrkorna, och tillade att man inte fick ta något rullande materiel från Armenien till Turkiet. 78 Izzet avslöjade då att Shevki Pascha redan hade mottagit order om att fullborda evakueringen inom sex veckor från oktober och under tiden se till att flyktingarna fick återvända. 79
|
|
|
