Närvaron av armeniska soldater i bysantinska armén förekommer ända från imperiets grundande. Men det var det katastrofala nederlaget i Andrinopel 18 år 387 e. Kr. som påtvingade stora förändringar i den bysantinska armén och öppnade dess dörrar för de armeniska soldaterna. Med förintandet av kejsar Valerianus arméer i Andrinopel hade goterna inte bara visat kavalleriets överlägsenhet över infanteriet, som var det mest synliga kännetecknet för krigskonsten under större delen av meddeltiden, utan tvingade även Bysans att med rekrytering av legosoldater från Germanien och den hårda bergsbefolkningen i imperiets östra del, d.v.s. armenierna och Isurierna, förstärka sin armé väsentligt. 20
Fr.o.m. 400-talet och framåt räknades armenierna till det huvudsakliga elementet i den bysantinska armén. Procope berättar att "Scholarii" d.v.s. kejsarens palatsvakter "valdes bland de modigaste armenierna".
Dock var det under kejsar Heraklius krig mot det sassanidiska Persien i början av 600-talet som armenierna utmärkte sig, ett krig som räknas till Bysans händelserikaste slag. Den sassanidiske kungen Khosro Parviz hade i ett blixtkrig lyckats erövra Syrien, Mesopotamien och hela Mindre Asien och det var endast Bysans marina övertag och styrkan hos dess flotta som hindrade Khosro Parviz från att korsa Bosporen och slå det avgörande slaget mot Konstantinopel som samtidigt var under anfall från norr av barbariska vildar. Heraklius, Bysans kejsare, som i historien betraktas som en ny Trajanus och som enligt Guillaume de Tyr var den första riktiga korsriddaren lyckades med en rad marina och landkampanjer, och tack vare sitt marina övertag, vände han den defensiva ställningen till en offensiv. Först landsatte han en styrka i norra Syrien men hans huvudkampanj omfattade landsättningen av styrkor vid Svarta havet och deras passage genom Armenien samt anfallet mot fienden i norra Mesopotamien, som fortfarande hade kontrollen över Mindre Asien, för att på sätt bryta persernas kontakt med deras centrala högkvarter, d.v.s. Persien. Slaget som avgjorde krigets utgång ägde rum i närheten av dagens Mosul. Den sassanidiske kungen, som visste att allting hängde på detta slag och inte trodde på att bortförklara sitt nederlag som förlorare vanligtvis gör, sa till sin befälhavare Razates: "Om du inte kan segra så kan du åtminstone dö." Bysans armé nådde en fullkomlig seger. Under hela detta slag spelade de armeniska förbanden en viktig roll under ledning av Méjég Gnouni.
Vi stöter även på armeniska soldaters närvaro i den bysantinska armén under de kommande seklerna, i synnerhet under 800- och 900-talet, som kanske var kulmen av armeniernas deltagande i Bysans armé. Bysantinska och arabiska historiker är enhälliga om lovordandet av armeniska soldaters betydelse och vikt. Charles Diehl påpekar i sin tur detta och skriver: "De armeniska enheterna var speciellt under denna period många och vältränade." 24 En annan bysantinsk historiker lovordar den avgörande roll de armeniska infanteristerna spelade i segern hos de bysantinska kejsarna Nicephorus Phocas och John Tzimiskes. 25
På den tiden tjänstgjorde armenierna sida vid sida med de skandinaver som fanns i den bysantinska armén och detta första möte mellan dessa armeniska bergsbor och nordborna har tagits upp till diskussion av Nansen som i sitt historiska verk för dessa två element närmare varandra och skriver följande: "Det var armenierna som tillsammans med våra skandinaviska förfäder utgjorde Bysans anfallsstyrkor". 26 Dessutom pekar Bussel på likheterna i tankesätt och anda mellan de armeniska feodalherrarna och de nordliga krigarna och säger att hos både grupperna fanns en märklig frånvaro och okunskap om regering och allmännytta och ett lika stort intresse för att uppnå personliga utmärkelser och lojalitet gentemot sin herre och ledare. 27
|
