I stödet för denna strävan hotade t.o.m. det tyska utrikesministeriet med att beröva Turkiet Batum. En tysk kontroll av Batum, ändstationen för oljeledningarna från Baku och Transkaukasus finaste hamn, skulle expediera exporten av råmaterialen till Europa på ett utmärkt sätt. 92
Även ekonomiska hänsynstaganden påverkade Tysklands relationer med Sovnarkom. Hemliga förhandlingar var på gång för en kaukasisk överenskommelse. Tyskland försökte övertala Ryssland att erkänna ett separat Transkaukasus, medan Sovnarkom försökte att hålla sig fast vid åtminstone Baku. Även om man aldrig nådde en full överenskommelse förrän i slutet av augusti 1918, hade de allmänna punkterna i avtalet formulerats redan i början av sommaren. Tyskland skulle tillåta det sovjetiska Ryssland att behålla Bakuregionen i utbyte mot en del av oljan och obegränsad kontroll över delar av västra Transkaukasus. En ottomansk dominans i Kaukasus skulle naturligtvis omintetgöra denna plan. Förutom detta övervägande skulle ett turkisk övertagande av Baku kunna provocera Ryssland till att återuppta kriget baserat på faktumet att denna handling hade upphävt avtalet i Brest-Litovsk. Berlin såg inte fram emot detta scenario.
Om Ryssland skulle erkänna de tyska intressena i västra Transkaukasus, skulle det vara nödvändigt för Sovnarkom att komma fram till ett modus vivendi med regeringen i Tiflis och därmed samtycka, direkt eller indirekt, till en samexistens. Strax efter ankomsten till Moskva, tog greve von Mirbach ett första steg för ett närmande i denna fråga genom att föreslå en tysk medling. Fastän man påstod att Transkaukasus legalt fortfarande tillhörde Ryssland och protesterade mot förhandlingarna i Batum utan Sovnarkoms deltagande, accepterade Chicherin erbjudandet den 13 maj. 93 von Mirbach underrättade utrikeskommissarien den 22 maj att en viss Machabeli skulle representera Chkhenkelis regering under konferensen. Man föreslog Kiev som plats för förhandlingarna, då liknande samtal redan pågick där mellan tyska, ukrainska och ryska representanter. Dagen efter upprepade Chicherins sitt samtycke till ett möte, men påpekade att ett sovjetiskt deltagande inte förutsatte ett erkännande av den så kallade transkaukasiska regeringen. 94 Huruvida dessa diskussioner skulle ha ägt rum eller om man hade kunnat nå en uppgörelse förblir en obesvarad fråga, eftersom den "så kallade transkaukasiska regeringen" inte längre var någon regering alls tre dagar senare.
|
