Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
I sin analys av de verkliga motiven bakom de ittihadistiska åtgärderna mot armenierna har Johannes Lepsius först summerat de osmanska anklagelserna:
- Garegin Pasdermadjian (Armen Garo), medlem i det osmanska parlamentet, hade deserterat till Ryssland och anslutit sig till de frivilliga enheterna.
- Engelska och franska marina befälhavare hade skickat agenter till Kilikien för att engagera befolkningen i sabotage och spionage.
- Armenierna i Zeytoun hade motsatt sig order från de militära auktoriteterna.
- Turksiska motståndare till ittihadisterna hade gått ihop mot regeringen och, som medarbetare, använt flera medlemmar ur Hntchak-partiet.
- Armenierna i Van hade tagit till vapen mot regeringen.
- De stridande i Shabin Gharahisar hade barrikaderat sig i det historiska citadellet och stridit mot turkiska trupper. 68
Även om anklagelserna var sanna, påstod Lepsius att det var otroligt att basera anklagelser om revolution på dem. Det var inte armeniernas förräderi utan orsakerna till ittihadisternas ideologi som utgjorde grunden till regeringens handlingar. Det som "ungturkarna" vid världskrigets slut uppfattade som nationalism nödvändiggjorde "turkifieringen" av samtliga element inom imperiet. Så länge som det fanns armenier så skulle utländsk inblandning som den man upplevt under den senaste reformfrågan innebära ett konstant hot mot Turkiets suveränitet. Dessutom skulle utrotningen av kristna armenier från Anatolien och de östra provinserna radera den stora rasbarriären som fanns mellan de turkiska folken i det osmanska imperiet, Transkaukasus och Transkaspien. 69 Envers dröm om ett panturkiskt imperium skulle komma ett steg närmare ett förverkligande. 70
Tysklands inblandning i den armeniska tragedin är ett ämne med lika bittra diskussioner. Att en del av den tyska pressen avslöjade de kristnas lidanden i det osmanska imperiet är känt. Den tyska generalstaben och medlemmar ur den militära missionen i Turkiet fördömde de ittidakistiska diktatorernas radikala åtgärder eftersom avbefolkningen av vitala jordbruksmarker och elimineringen av det mest viktiga arbetar- och yrkesklasserna orsakade omätbara skador på axelmakternas krigsinsats. 71 Men trots det upprepade de flesta tyska statliga publikationerna de turkiska anklagelserna mot armenierna och påpekade att en inblandning i de allierades interna frågor under krigstid var oklokt. 72 Ambassadör Johann Bernstorff i Washington gav eko till dessa åsikter och noterade att armenierna själva hade dragit denna tragedi över sig. 73 Tyskarna har anklagats för medbrottslighet i deportationerna eftersom Berlinregeringen hade både inflytandet och makten att tygla sin turkiska partner. När ett tysk ekonomiskt projekt i södra Anatolien hotades p.g.a. deportationerna, utövade kejsar Wilhelms officiella tillräckligt med press på turkarna för att armeniska arbetare skulle räddas till dess att arbetet var avslutat. Det osmanska imperiet var både ekonomiskt och militärt beroende av Tyskland. Kejsarens hot om att dra tillbaka sitt stöd skulle ha lugnat turkarnas otålighet. 74 Till dem som till Tysklands försvar citerar flera av de protester som levererades till Höga porten, ger kritikerna svar på tal genom att säga att dessa protester var för sena och för formella för att kunna övertyga ittihadisterna om dess allvar. 75
Förutom att referera till protesterna från Berlin har försvararna av Tysklands moraliska integritet dokumenterat de självuppoffringar, faror och förluster som tyska missionärer, officiella och civila har utstått för att hjälpa de deporterade och försökt minska deras lidanden. Flera meddelanden från de tyska konsulerna där man angrep det motbjudande turkiska agerandet och bad om ett omedelbart upphörande av dem har publicerats. 76 Pomiankowski har, samtidigt som han fördömde brutaliteten och de katastrofala konsekvenserna av ittihadisternas taktik, avfärdat kritiken mot Tyskland och Österrike-Ungern genom att påstå att förberedelserna för deportationerna var så insvepta i hemlighetsmakeri att de diplomatiska missionärerna var ovetande om dessa tills flera dagar efter deras genomförande. Den österrikiska militärattachén drog även in USA i denna fråga för om ambassadör Morgenthau var medveten om den närstående tragedin, som ha själv påstår, så var hans regering förpliktigad att vidta stränga åtgärder. Armenierna hade kanske skonats om USA hade hotat de turkiska ledarna med krig, men istället upprätthöll man diplomatiska förbindelser med Höga porten under hela tiden för deportationsoperationerna fram till april 1917 då den sistnämnde själv beslutade att klippa av banden. 77 Det har ofta noterats att Pomiankowski och flera andra medborgare från axelmakterna har beskrivit dessa massakrer som ett resultat av Envers nederlag i Sarighamish och att Halils tvingades evakuera persiska Azerbajdzjan. Dessa misslyckanden, tillsammans med "revolten i Van" var ödesdigra slag mot förverkligandet av den panturkiska planen.
|
|
|
