Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Tolkningen av den armeniska självständigheten
Därmed skapades republiken under så tragiska omständigheter att de trotsar all beskrivning. Trots det så fanns det nu ett Armenien. I mitten av 1918 var bara det en makaber bedrift. De händelser som omgav självständighetsetableringen har varit ämne för divergenta tolkningar och bittra diskussioner. I synnerhet dashnakistiska författare hävdar att de heroiska motstånden i Sardarabad, Gharakilisa och Bash Aparan tvingade turkarna att erkänna existensen av ett separat Armenien. Hade det inte varit för dessa segrar hade fienden säkerligen drivit in i Jerevan, vilket skulle ha tillåtit Enver att annektera varenda centimeter av guberniian. Dock ignorerar samma författare det faktum att självständigheten, förvärvad frivilligt eller ofrivilligt, inte var målet för de flesta nationella ledarna som beslutsamt hade motsatt sig suveränitet under de rådande omständigheterna. Men efter att ha tagit det avgörande steget gjorde dessa ledare det bästa i en ofördelaktig situation och skulle i slutet av världskriget under november 1918 bli den nationella självständighetens tappra hjältar. Motståndarna till Dashnaktsoutiun, i synnerhet sovjetiska historiker, har förlöjligat och avfärdat partiets policy som katastrofal. De har jämställt "självständigheten" hos den "dashnakistiska republiken" med förslavningen av det armeniska folket under den "turkiska imperialismens" förtryck. Dock genomgick den sovjetiska historieforskningen grundliga förändringar i mitten av 1900-talet. Medan man fortfarande beskrev dashnakledarna som skurkar lovordade den nya generationen sovjethistoriker försvarsansträngningarna hos det "armeniska folket" och påstod att det faktiskt var detta motstånd som tvingade ottomanerna att erkänna den armeniska självständigheten. De påpekar att det totala besegrandet av Armenien skulle kräva minst några veckor och många fler turkiska trupper. Den ittihadistiska regimen stod inför det omedelbara valet mellan att krossa Armenien eller skynda sig att erövra Baku. Det senare alternativet lovade mycket större återbäring. Därför skulle ottomanerna fram till den nära förestående segern i Baku tolerera ett hjälplöst och harmlöst Armenien. Envers arméer som redan hade kontroll över transportvägarna norr och söder om Jerevan skulle efter att ha kört ut fienden ur Baku omedelbart kunna återuppta projektet att utrota de återstående armenierna och deras ömkliga "republik". I ett närmande från det motsatta synsättet fanns det nu ett tydligt samförstånd mellan dashnakister och sovjetiska historietolkare. Dessutom är nästan samtliga seriösa forskare i denna fråga oavsett politiska sympatier överens om att ledarna i Turkiet var tvungna att ta itu med den ökande fientligheten från sina tyska allierade när var och en av dessa planer fortskred.
|
|
|