De mer ortodoxa marxisterna, ledda av Shahoumian, avsade och fördömde de nationella tendenserna hos specifisterna och anklagade dem för att vara infekterade av den "smittsamma ideologin" hos Dashnaktsoutiun. I sitt hat mot nationalismen strävade de armeniska ortodoxa marxisterna ofta mot att vara mer ryska än ryssarna själva. Shahoumian favoriserade det obligatoriska användandet av det ryska språket, fördömde hypotesen om att varje folk var sin eget "mystik" och argumenterade för att nationer formas av ekonomiska koncentrationer under det kapitalistiska stadiet av den socialistiska utvecklingen. I mer specifika termer attackerade Shahoumian och hans medarbetare högljutt inblandningen i den västarmeniska frågan eftersom de ansåg att kampen inte borde föras ras mot ras utan klass mot klass. 56 Men trots att de armeniska marxisterna var aktiva och kritiska så misslyckades de med att förstöra det nationalpolitiska monopolet hos Dashnaktsoutiun. Det var först år 1920, efter att republiken Armenien ersattes av den sovjetiska socialistiska republiken, som de skulle belönas for deras långa och ibland till synes hopplösa kamp mot sina oförsonliga fiender.
Under 1904, medan fienderna dirigerade motståndet i Transkaukasus, försökte de även förstärka sina band med de andra missnöjda elementen i Ryssland. Dessa, tillsammans med Dashnaktsoutiun, applåderade när den ryska socialrevolutionerande bomben dödade Plehve, minoriteternas huvudfiende. Samarbetet mellan olika revolutionära och oppositionella organisationer uppnåddes i december när sjutton delegater som representerande ryska, finska, lettiska, armeniska, georgiska och polska organisationer möttes i Paris. Trots olika politiska och ekonomiska övertygelser var alla överens om fördömandet av den tsariska national- och minoritetspolicyn och om sin övertygelse om att autokratin borde ersättas med en demokratisk och konstitutionell regim för hela Ryssland. 57
Förmodligen var det få delegater på Parismötet som trodde att styrkorna i S: t Petersburg t.o.m. innan deras återkomst till Ryssland, skulle, öppna eld mot den grupp arbetare som sökte audiens hos tsar Nikolaj II och att denna aktion på den "blodiga söndagen" skulle markera början till 1905 års revolution. 58 De ryska motgångarna i kriget mot Japan och det inhemska ökade missnöjet hade skapat en kritisk situation. Kaukasus förenade sig med övriga Ryssland för att uttrycka sitt missnöje genom strejk och våldsamheter. 59 Armenierna utnyttjade tillfället att förklara sin vägran att tillåta deras nationella egendom att konfiskeras. Om Nikolaj ville överleva krisen måste han ge efter och kompromissa. I Transkaukasus resulterade detta i återkallandet av prins Golitsyn och återinförandet av vicekungsämbetet i Kaukasus. För att dämpa vågen av revolutionen och för att återfå lojaliteten hos den multinationella regionen utsågs greve I. I. Vorontsov-Dashkov till denna post.
Vicekungen, som innehade titeln i tio år, hade blivit ämne för heta kontroverser. Många anhängare av Dashnaktsoutiun och nästan samtliga sovjetstudenter vid denna tidpunkt anklagade dock Vorontsov-Dashkov för hyckleri, svekfullhet och trolöshet. Gloitsyns öppna uttryck av hat mot Transkaukasiens folk hade förvandlats till den sluga och beräknande policyn att söndra och härska. Vid vissa tillfällen, genom att låstas vara tolerant och t.o.m. välvillig, följde vicekungen sin föregångares mål på ett ännu mer uppenbart sätt. Till Vorontsov-Dashkovs försvar bör man påpeka att även om han tillämpade de mest stränga åtgärder mot de revolutionära grupperna och helt naturligt betraktade Romanovska dynastins intressen som viktigast av allt, så antog han ändå en taktfull, listig och, rent generellt, försonlig handlingslinje. 60 I sin relation till armenierna resonerade han som så att det mest effektiva vapnet för misskreditering av de revolutionära var återinförandet av den armeniska kyrkans traditionella privilegier. Efter att ha återfått sina gamla privilegier och egendomar skulle prästerskapet återgå till sin sedvanliga konservatism och befolkningen, förutom de radikala, skulle återigen bli trogna den Romanovska dynastin. Men om dödläget inte skulle lösas inom en snar framtid riskerade man att östarmenierna också skulle begära samma sorts autonomi som de föreslog för västarmenierna, och sporrade av de revolutionära idéerna skulle de sedan kräva återförenandet av sin nations östra och västra delar vilka var delade på ett högst artificiellt sätt. Konsekvenserna av en sådan jäsning var oförutsägbar men man behöver inte vara profet för att se de illavarslande tecknen. Vorontsov-Dashkov rådde sin monark att annullera det kontroversiella påbudet vilket hade hetsat upp östarmenierna ännu mer än Abdul Hamids blodiga handlingar. I augusti 1905 tog tsar Nikolaj dessa varningens ord i akt, återkallade 1903 års offensiva påbud och uttryckte sin kärlek för sina armeniska undersåtar. 61 Manövern gav ett omedelbart resultat. Hundratals tacksägelsebrev mottogs av Vorontsov-Dashkov och Nikolaj. Spontana demonstrationer av glädje, tacksamhet och trofasthet strömmade genom flera transkaukasiska städer och byar. Det signifikanta var att även några medlemmar ur Dashnaktsoutiun deltog i dessa manifestationer. 62 Krisen som hade uppkommit genom konfiskeringen av kyrkans egendom var över. Vorontsov-Dashkov var belåten och det var även Dashnaktsoutiun vars prestige, istället för att avta, sköt i höjden.
|
