Dock förkastades så gott som samtliga försök för att få rysk assistans av det sovjetiska kommissariatet för nationaliteterna, lett av Stalin. Strax efter etableringen av Sovnarkom hade kommissariatet skapat avdelningar för var och en av nationaliteterna. I januari 1918 utsågs V. A. Avanesov, sekreterare i den bolsjevikiska centralkommittén, och Vahan Terian som ansvariga för den armeniska avdelningen. Den initiala uppgiften hos den armeniska avdelningen var att översätta och sprida marxistisk litteratur, i synnerhet bland de tusentals västarmenier som hade sökt skydd bland Rysslands berg och stäpper. De lidande folken underrättades om den leninistiska principen, d.v.s. rätten till självbestämmande, och försäkrades att Sovnarkom skulle vägleda de förtryckta till frihet. 54 Snart förvandlade Stalins armeniska assistenter sin avdelning till ett militärt organ som förespråkade "krigskommunism". Samtliga organisationer som hade relationer med det armeniska rådet i Tiflis hamnade under attack. I mars övertygade Terian och Avanesov Sovnarkom att upplösa Petrograds armeniska försvarskommitté, vilken leddes av den tsariske generalen Hovhannes Bagratouni. De värdefulla egendomarna och finanskassan som tillhörde denna organisation överfördes till kommissariatet för nationaliteterna. Detta var endast det första steget i att förstöra det breda nätverket av de många armeniska tidningar och organisationer som var verksamma i Ryssland. I juni exproprierades den berömda akademin Lazarian i Moskva, vaggan för den östarmeniska kulturellrenässansen. Uppsägningen kom under juli när Sovnarkom meddelade att alla grupper och etablissemang som kunde associeras med det nationella rådet i Tiflis skulle upplösas och deras tillgångar skulle överföras till kommissariatet för nationaliteterna. I de städer där det inte fanns armeniska avdelningar för kommissariatet skulle dessa tillgångar hamna under den lokala sovjetens jurisdiktion. 55 Denna avgörande handling, i mitten av 1918, utfördes först när det blev klart att ett samförstånd och närmande mellan Dashnaktsoutiun och Sovnarkom var mer avlägset än någonsin. Vid denna tidpunkt hade Dashnaktsoutiun inte bara sanktionerat Transkaukasus separation från Ryssland utan även tagit stegen mot en armenisk självständighet.
Ledarna i Moskva följde händelserna i Transkaukasus med största noggrannhet. Lenin föredrog Vanligtvis en försonlig policy gentemot gränsregionerna och uttryckte sympati med armenierna. Men Seimens handling den 22 april ådrog sig vredgade anklagelser från bolsjevikernas chefstaktiker. Under sitt tal till den allryska sovjetens verkställande kommitté och Moskvas sovjet den 14 maj skyllde Lenin den förbryllande situationen om Kaukasus gränser på den oförlåtliga obeslutsamheten hos ledarna i Tiflis. De hade först förkastat avtalet i Brest-Litovsk och sedan utropat självständighet utan att ha identifierat de territorier det gällde. Han fortsatte: "Vi har i flera radiomeddelanden uppmanat: var god och identifiera de territorier som ni gör anspråk på. Att utropa självständighet är er rättighet, men ni har skyldigheten, om ni pratar om självständighet, att tala om vilket territorium det är ni representerar. Detta var för en vecka sen. En mängd telegram har skickats, men vi har inte fått ett enda svar. Den tyska imperialismen utnyttjar detta. Därmed har Tyskland, med Turkiet som stödregering, sett en möjlighet i att avancera och göra detta utan att vara tvungen att svara inför någon överhuvudtaget, utan att vara tvungen att ta hänsyn till någonting, genom att utannonsera att: vi kommer att ta det vi kan ta; vi bryter inte mot avtalet i Brest-Litovsk, eftersom den transkaukasiska armén inte erkänner det då Kaukasus är självständigt." 56
En vecka senare diskuterade även Stalin de transkaukasiska frågorna, dock utan att upprepa Lenins återkommande nämnande av rätten till självbestämmande. I stället påpekade han att "oberoendet" hos mensjevikerna i Tiflis till slut skulle förvandlas till deras slaviska "beroende" av de turkiska och tyska "civiliserade bestarna". 57 Genom att nämna att krisen i Transkaukasus hade förstärkts av episoden i Kars rapporterade Stalin att armenierna hade vägrat att delta i Chkhenkelis kabinett och att massdemonstrationer ägde rum: "Hela Armenien protesterar mot maktbefogenheterna hos Tiflis självutnämnda ’regering’ och kräver Seimenmedlemmarnas avgång … Befolkningen i Transkaukasus är emot ’regeringen’ i Tiflis. Befolkningen i Transkaukasus är emot separation från Ryssland. Arbetarna och bönderna i Transkaukasus föredrar en folkomröstning, eftersom förutom en handfull medlemmar i Seimen har inte någon, absolut ingen, auktoriserat Seimen att separera Transkaukasus från Ryssland." 58
Även utrikesminister Chicherin avvisade Transkaukasus separation. I ett brev till greve Wilhelm von Mirbach, Tysklands representant i Ryssland, förklarade han att regeringen i Tiflis är en impopulär grupp och att förhandlingarna som Transkaukasus nu deltog i var illegala utan sovjetiska Rysslands deltagande. 59 Chicherin syftade på konferensen i Batum.
|
