Texten till denna överenskommelse och dess detaljer har aldrig publicerats men tillförlitliga källor till den högt ansedda nyhetsagenturen Noyan Tapan har avslöjat att föreslagen innebar att Karabakhs armé skulle dra sig tillbaka från alla ockuperade territorier, inklusive Latchin-korridoren. Karabakh skulle ha en autonom status inom Azerbajdzjan, ha sin egen författning, nationalsång och flagga. Karabakh skulle även tillåtas att ha en nationell styrka och militärpolis, vilken skulle reduceras till "en nivå av minimalt behov" efter undertecknandet av den slutgiltiga överenskommelsen. Karabakhs gränser skulle vara enligt de gällande gränserna år 1998. OSCE skulle skapa någon sorts buffertzon runt republiken och stationera fredsbevarande styrkor med ett års mandat. De azeriska flyktingarna skulle återvända till Latchin,Shushi och de andra regionerna inom Nagorno Karabakh, så väl som de ockuperade områdena intill Karabakhs gräns. Det stod dock inte någonting alls om återvändande av de armeniska flyktingarna till Azerbajdzjan eller om kompenseringen av deras egendomsförluster. Latchin-korridoren skulle hamna under azerisk jurisdiktion och skulle "leasas" av OSCE för försäkrandet av fri kommunikation mellan Armenien och Nagorno Karabakh. Karabakh skulle förklaras som en fri ekonomisk zon.
Men trots de, till synes, uppenbara fördelarna i denna överenskommelse, avfärdade Karabakhs regering förslaget, huvudsakligen på grund av faktumet att Karabakh, på ett eller annat sätt, skulle förbli inom Azerbajdzjans gränser. Andra skäl till detta kan ha varit att i och med förslaget skulle Karabakh förlora direktkontakten med Iran, med vilket man hade goda handelsrelationer. Dessutom skulle stängningen av denna rutt göra Stepanakert mer beroende av Jerevan och Ter-Petrosian, som hade blivit mer och mer misstänkliggjord i ögonen hos Karabakhs mer hårdföra makthavare.
Under de två veckorna innan Ter-Petrosians viktiga presskonferens den 26 september 1997, började man se indikationer på att saker och ting var på väg att hända. Försvarsministern för den självutnämnda republiken Nagorno Karabakh, P-Babayan, Samvel#Samvel Babayan, gav en ovanlig intervju till nyhetsagenturen Noyan Tapan, den 12 september 1997. Babayan uttalade att "Om vi inte lyckas nå ett resultat vid förhandlingsbordet, så ökas risken för krig". Han tillade att "Vi är redo att göra det" och krävde direkta förhandlingar med Baku. I svar på frågan om återlämnandet av de ockuperade territorierna, vilka hölls av Karabakhs armé, till Azerbajdzjan, klargjorde Babayan att ingen ens skulle betänka en sådan möjlighet innan man hade nått en överenskommelse om den icke erkända republikens status. Vad det gällde territorierna som länkade Nagorno Karabakh till Armenien, argumenterade försvarsministern så att även om Karabakh skulle beviljas självständighet "idag" så skulle områden Latchin och Kelbadjar aldrig återlämnas. Han anklagade även de internationella medlarna för att vara partiska och ta Azerbajdzjans sida och varnade Azerbajdzjan om att ingen kommer att servera Karabakh till dem på ett silverfat. Till slut föreslog han att Azerbajdzjan, efter förlusten av ytterligare ett eller två distrikt, kanske skulle vara mer benäget till att göra eftergifter. 183
Dessa var rätt bisarra uttalanden vid en tidpunkt då ett krigsutbrott var rätt så otänkbart. Babayan ville uppenbarligen tydligt indikera att de inblandade parterna i förhandlingarna över Karabakh - Armenien, Azerbajdzjan och OSCE "Minsk-gruppen" - skulle inse att vilken fredsuppgörelse som helst skulle kräva en direkt inblandning från Karabakhs regering i förhandlingarna i fråga och Stepanakerts medgivande till en eventuell handlingsplan.
Samma dag förklarade Karabakhs nyvalda president, Arkadi Ghoukasian, i en tidningsintervju att förslaget var ekvivalent med att underkasta sig Azerbajdzjans suveränitet, då man i det första steget skulle lämna Aghdam, Kelbadjar, Latchin och till och med Shushi. Enligt honom planerade Baku att splittra Karabakh i två delar och därmed skapa ett nytt Cypern: en region med två olika etniska administrationer. Han påstod också att förslaget, medan det löste problemet med de azeriska flyktingarna, inte på något sätt löste problemet med de 500 000 armeniska flyktingarna. Karabakh förväntades, trots segern, att kapitulera.
|
