Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Dessa fyra kungar, så som kejsarna i Antonindynastin 40 efterträdde varandra på Armeniens tron och var och en erbjöd sitt land den starkaste regeringsmakten och tillämpade den sanna synen på styrandet av en nation.
Abas I började sitt styre med att säga upp ett fredsavtal med ledarna i Persiens Azerbajdzjan. Dessa ledare tvingades efter några sammanhängande krig, vilka slutade i stora nederlag för dem, att istället för det gamla landet som de var vana vid att dela bland sig efter sitt behag, erkänna ett självständigt och starkt Armenien. Efter kriget utbytte man sina krigsfångar.
Abas I återtog arbetet med uppbyggnaden av landet, i synnerhet byggandet av städer och deras förorter. Bl.a. återuppbyggde han staden Kars och reste flera kyrkor i denna stad och utnämnde staden till landets andra huvudstad. Hans regeringstid kännetecknades av fred och fridfullhet och den enda militära kampanj som han tvingades utföra var kriget mot abchazernas kung (område i västra delen av nuvarande Georgien vid Svarta havet) då denne hade gjort anspråk på Kars. Den armeniska armén besegrade abkhaserna vid två tillfällen och körde dem tillbaka till andra sidan av floden Kura. 43
Under regeringstiden för Abas I:s efterträdare, den store kung Ashot III som kröntes år 952, fortsatte landet att förstärkas och utvecklas i alla områden. Armeniens styrka hade nått sådan höjd att landet på kort varsel kunde sammankalla en armé på 90 000 man för att skicka till slagfältet.
Ashot III fick kalifatens tycke genom att besegra en av Azerbajdzjans emirer som hade gjort uppror mot Bagdad och anfallit Armenien.
Under kriget mellan den bysantinska kejsaren John Tzimiskes och araberna gjorde Armenien sitt yttersta att förbli neutralt och tvingade de två parterna att respektera landets gränser. Den bysantinska armén började marschera mot slätten Moush i hopp om att från Armenien kunna slå det avgörande slaget mot araberna, men när man mötte Ashot III:s armé på 30 000 man ändrade man sig och lämnade Armeniens territorium.
Under regeringstiden för denne store konung som var en outtröttlig byggare och skapare grönskade Armenien oerhört och det armeniska folket bevisade ännu en gång att om de fick uppleva fred under några decennier eller t.o.m. några år så kunde de leva ut sin inre kraft för skapelse och utveckling. Denne konung lade personligen grunden för staden Ani och byggde dess citadell och flyttade sin huvudstad dit.
Den enda olyckliga händelsen under denne konungs regeringstid skedde på grund av hans obegränsade goda vilja gentemot andra. Ashot III ville sysselsätta sin bror prins Moushegh och utnämnde därför honom till regent över Kars (Vanand). Moushegh utropade självständighet och grundade ett nytt Armenien som i verkligheten omfattade provinsen Kars. Denna handling var en uppenbar nackdel för Armenien då dess sammanhållning försvagades. Denne prins borde istället använt sin styrka för att ena hela Armenien genom att slå ner de två återstående armeniska furstendömena, Vaspourakan och Siuni som hade utropat självständighet, och annektera dem till Armenien.
|
|
|
