Och Ryssland som i början visade ett varmt mottagande för Englands initiativ kom senare, på grund av skäl som vi redan har nämnt, att inta en negativ inställning mot detta. Dessutom var Ryssland inte heller direkt missnöjt med att bevittna eftergifterna för den teori som ryssarna försvarade 1878, d.v.s. att genomförandet av reformer i de armeniska provinserna endast kunde förverkligas innan de ryska truppernas evakuering av området, vilket nu bevisades. 76
Det dröjde inte länge innan England endast ägnade sig åt sina affärer i Egypten och frågan om genomförandet av reformer i Armenien blev en mindre viktig fråga för landet. 77
Egentligen var det precis som Albert Vandal har påpekat på följande sätt: "Under åren efter Berlin-avtalets undertecknande och under tiden då dess punkter genomfördes uppkom enorma svårigheter i bestämmandet av det ottomanska imperiets gränser (mot Montenegro och Grekland), något som kylde ner stormakternas entusiasm och engagemang i andra frågor och tröttade ut alla så att de inte längre orkade ägna sig åt det ottomanska imperiets interna frågor." 78
Därmed kan man säga att fr.o.m. 1883 avbröts ansträngningarna för genomförandet av de avtalade reformerna som hade nämnts i Berlin-avtalet och det enda resultatet av dessa förhandlingar blev att Europa och själva den ottomanska regeringen uppmärksammades på existensen av en fråga vid namn Armenien.
England, som hade återkallat sina militära konsuler hade nu, förutom sina konsuler i Erzurum och Sivas, även konsulaten i Van och Diyarbakir och närvaron av dessa konsuler resulterade i publiceringen av Englands "Blåa bok". Genom denna fick Europa kännedom om situationen i Västarmenien och det våldsstyre och förtryck som rådde där och alla de brott som begicks där.
Dessa brott, övergrep och trakasserier väckte protester i den europeiska opinionen, men precis som Nansen påpekar så "utnyttjade stormakternas makthavare de europeiska massornas upphetsning mot dessa våldsamheter och brott som skedde i Armenien för att skaffa nya privilegier för sina egna stater, utan att egentligen på minsta möjliga sätt hjälpa denna offernation vars sår och skador hade blivit ett utmärkt samtalsämne för dem." 79
|
|
|
