Denna period spelade samtidigt en väldigt viktig roll för utvecklingen av Armeniens "karaktär". När det bagratouniska riket skapades och den bagratouniska ätten med en stark och stadig hand sammanknöt Armeniens brutna livstråd, var Armenien inget annat än en provins inom det östromerska imperiet. Och när den gick under var den mer än en symbolisk västnation som försvann och man måste hålla med Jacques de Morgan som skriver: "Det armeniska folkets historia är historien om en framstående indoeuropeisk vaktpost som vakar mot den asiatiska världen."
Vi har ju tidigare ägnat tid åt de faktorer som bidrog till skapandet av ett självständigt Armenien och dess återfödelse. Dessa faktorer var bl.a. ansträngningarna och modet hos Armeniens bergsbefolkning, den politiska och nationella förståelsen hos en av stora adelsfamiljerna, den eviga vägvisande lågan som brann i kyrkan och ständigt vakades över och till slut utrikespolitiken, med balansgång mellan det östromerska imperiet och araberna som hade uppkommit på grund av den förstes återfödelse och den andres upplösning.
Detta bagratouniska Armenien nådde en enastående position genom utveckling och framsteg och höll på att förvandlas till en betydande maktfaktor. Tyvärr omfattade det inte alla armeniska furstendömen då Vaspourakan och Siuni alltid stod utanför dess gränser och som om det inte vore nog, så avskildes provinserna Kars och Lori och skapade sina egna små kungadömen. Som Toynbee påpekar var detta en stor olycksbörda för medeltidens Armenien vilket inte hade någon kung av samma kaliber som Tigran den store, någon som på hans sätt kunde förena Armenien, en kung som förenade Armenien Major och Armenien Minor till ett och samma Storarmenien vilket under antiken kunde existera under hela fem sekler. 144
Denna splittring av krafterna och existensen av andra armeniska kungadömen vid sidan om den riktiga bagratouniska Armenien, d.v.s. Anis Armenien, samtidigt som Armeniens intressen nödvändiggjorde att alla dess materiella och imaterialla medel och resurser skulle koncentreras på ett och samma ställe, var ett resultat av det feodala samhällssystemet men även en naturlig skepnad.
Dessutom är Armeniens historia mycket lik Spaniens under samma period, d.v.s. då Spanien befriade sig från araberna och återtog sitt fosterland (700-1000 talet).
Precis som Armenien är Spanien ett bergigt land och uppdelat i flera olika provinser som avskiljs av varandra med höga bergskedjor där det istället för en enda regering fanns flera mindre lokala makter t.ex. Asturien, Léon, Castillien, Navarra och Aragon där var och en kämpade för sig själv, något som förhindrade en gemensam och enad aktion mot den yttre fienden. 150
Trots denna uppdelning och avskildhet visade det bagratouniska Armenien att det på egen hand kunde motstå vilken yttre konkurrens som helst, från Azerbajdzjans (Persiens) turkiska emirer till Bysans kejsare och de seldjukiska turkarna, förutsatt att de var ensamma. För att besegra Armenien krävdes det oheliga samarbetet mellan Bysans och de seldjukiska turkarna och inhemskt förräderi så väl som östromerskt lurendrejeri och brutna löften. Enligt Rambaud: "Det var först efter ett långt krig under vilket det bysantinska imperiet spelade en oväntad roll och enade sig med araberna och efter flera förluster för grekerna som Ani, med förräderi, föll i deras händer". 151
|
