Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 116 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dock kunde denna armé, med en utomordentlig organisation, mod och disciplin kompensera sin fåtalighet. Denna kompensation klarade denna armé galant och enligt Wigram var den enda tekniska och praktiska styrkan på sin tid. Men den styrka som låg hos de yrkesarméer som var välkända och utrustade var även dess svagaste punkt, eftersom förstärkningen av dem vid stora förluster, då andra nationella arméer fick förstärkningar relativt snabbt var, om inte omöjlig, så i alla fall väldig svår.

Då Bysans egna invånare hade väldigt svalt intresse för militärlivet måste den bysantinska armén förse sig med frivilliga eller snarare legosoldater från andra länder. Bland dessa syntes ofta soldater från Rom och europeiska barbarer (hunner, goter och vandaler), slaver, skandinaver, nomader, kilikianer och latinska folk (franker, italienare, tyskar och anglosaxer). 10. Men bland alla dessa var det armenierna som utgjorde den bysantinska armés militära kärna och dess anfallsstyrkor, var armenier.

Detta faktum har bevisats av samma historiker som har forskat och skrivit Bysans historia. Charles Diehl skriver: "Armeniens starka bergsfolk var enastående militärer". 11. Bussel påpekar i sin tur: "Fr.o.m. kejsar Justinianus tid utgjorde armenierna imperiets bästa soldater" 12 som med sina lokala gerillakrigare var de verkliga väktarna av imperiets östra gränser.

Rollen hos imperiets armeniska soldater vid rikets västra gränser var inte på något sätt mindre än deras roll vid de östra gränserna och namnen på armeniska soldater är på ett oförglömligt sätt förknippat med slaget vid Trakien och Makedonien. Bl.a. kan man nämna att då kejsar Basilus II:s styrka under hans första krig mot Samuel, Bulgarien tsar, besegrades i Titoch så "räddade de armeniska infanterisoldaterna hans liv genom att slå en ring runt honom och eskortera honom välbehållen till staden Philippopoli". 15

Egentligen har armeniska soldater synts till var än Bysans arméer har stridit och som Bussel påpekar har armenierna även visat mirakelliknande handlingar under militära kampanjer i Italien och Afrika. 16

Dessa armenier var antingen från den del av Armenien som låg under Bysans skydd eller från den del som var under persernas ockupation och som sedan övertogs av araberna. Men även under den period då bagratouniska Armenien hade återfått sin självständighet så lämnade armenierna landet för att tjänstgöra i Bysans armé, precis som schweiziska legosoldater vilka gjorde likadant under medeltiden och början av den nya tiden.

Vi har tidigare liknat Armenien, ur geografiskt och politiskt perspektiv, vid ett Schweiz som ligger i Främre Asien. Även här fortsätter parallellerna och samma skäl skapar samma resultat. Landets naturliga position skapar ett starkt och krigiskt folk vilket främmande arméer respekterar och lovordar. Landets relativa fattigdom, som i Armeniens fall förstärktes på grund av främmande styre över landet, tvingade många unga män att söka arbete på andra håll, oftast i främmande arméer. I sin bok har Bussel pekat på denna likhet och skriver följande om Bysans armeniska soldater: "De, precis som schweizarna, visade ett grundlöst och opersonligt tycke gentemot imperiet och även om de utförde någon extraordinär handling så var det mer på grund av manlig stolthet än speciell känsla och tanke". 17