Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 121 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Det är dock med uppkomsten av den berömda makedoniska dynastin i 866 som Armenien får sina mest berömda ansikten på den bysantinska tronen.

Basil I, dynastins grundare, kom från en bondfamilj som tillhörde de armeniska bosättarna vid utkanten av staden Andrinopel. Efter att ha dödat Michel III (som hade en armenisk mor) kom han till makten, något som kan anses som brutalt och förrädiskt men man måste komma ihåg att det var något som vid denna tid var rätt vanligt och betraktades som ett naturligt handlande.

Att denna dynasti var armenisk bevisas av kejsar (och historikern) Konstantin VII (Basil I:s sonson) och andra grekiska historiker, samtidigt som de största bysantinska historiker och experter anser detta som ett säkert faktum. Baserat på detta skriver Bury det följande om kejsar Basil I: "Hans armeniska ursprung är etablerat på så säkert sätt att det inte finns något tvivel om saken". 76 Dessutom tycker Charles Diehl, Gelzer, Rambaud och Schlumberger också samma sak. 77 Oswald Spengler kallar i sin tur den makedoniska dynastin för den "armeniska militära dynastin" 78. Bussel påpekar också att strax efter det att Basil satt på den bysantinska tronen så var hans första handling uttryckande av sitt tycke och sin kärlek gentemot sitt forna fosterland, Armenien. 79

Förutom Basil I och hans efterträdare, vilkas etniska ursprung går till Armenien, så var flera av det bysantinska imperiets ärorika inkräktare, bl.a. Romanus Lecapenus, Nicephorus Phocas och John Tzimiskes som arbetade i Konstantinopel som kejsarens rådgivare och assistenter, också armenier. 80 Rambaud skriver: "En märkbar sak som visar övertaget hos dessa armenier jämfört med de gamla bysantinska aktörerna var att de aldrig la ifrån sig den kejserliga spiran. Efter mordet på den halvarmeniske kejsaren Michael III grundade Basil I en dynasti som var helarmenisk och som överlevde i nära två sekler. Under 900-talet skedde endast tre avbrott i dynastins regerande och tre förmyndare regerade istället för sina tre prinsar: Lecapenus, Phocas och Tzimiskes, vilka också var armenier." 81

Charles Diehl beskriver denna dynastis viktiga och mångsidiga roll som skuggade Bysans hela historia på följande intressanta sätt: "Det bysantinska imperiet som under 150 år, mellan 867-1025 regerades av denna dynasti, nådde en oerhört storhet. Under ett och ett halvt sekel hade imperiet en oavbruten dynasti av kejsare vilka nästan alla var viktiga personligheter. Dessa var inte av den sortens bysantinska kejsare som folk vanligtvis kan föreställa sig. Tvärtom var de temperamentfulla och stränga män med vilja av stål och utan skrupler och oftast utan medlidande och ibland på gränsen till onödigt stränga för att avskräcka sina undersåtar istället för att vara kärleksfulla. Dock var de engagerade politiker, hängivna åt expansionen av sitt imperium och djärva och modiga militära ledare som tillbringade sitt liv på slagfälten och bland sina soldater och såg dessa män som källan till sin styrka och regering. Samtidigt var de hängivna ledare som i anskaffandet av välfärd för imperiets invånare var allvarsamma och onådiga och inte lät någonting ändra deras redan tagna beslut. Med tankarna fastställda på ära och hjärtat fyllt av äregirighet ville de alltid skapa det största imperiet i öst och förvandla det till den helleniska och ortodoxa världens hjälte, en dröm som de förverkligade med hjälp av vapnets styrka, diplomatins mjuka ton och även giftermålets makt. Fr.o.m. slutet på 800-talet antar imperiet en djärv och oreserverad expansiv ställning vid alla fronter och gränser. I Asien drivs araberna tillbaka ända till Eufrats stränder och imperiets segrande styrkor intar Kilikien, Syrien och Palestina och John Tzimiskes för sina ryttare ända fram till Jerusalems murar. I Europa slås det mäktiga bulgariska imperiet i bitar av Basil II och går under. Under denna dynasti regerade det bysantinska imperiet med en oerhörd makt och över en enorm yta, vilken man inte hade skådat sedan kejsare Justinianus tid. Området sträckte sig från Syrien till Donau och från Armenien till södra Italien som hade återerövrats." 82