Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
I och med de första armeniskättade kejsarna i den makedoniska dynastin verkar det som att Bysans började röra sig mot en realistisk syn på situationen och accepterade behovet av vissa nödvändiga åtgärder. Imperiet erkände betydelsen av det bagratouniska Armeniens existens vilket i sin tur gjorde att Armenien under 900- och 1000-talet förvandlades till en mäktig och fast mur mot turkarnas invasion. "Armenien var en mycket dyrbar boulevard för Bysans och borde ha hållits till vilket pris som helst". 96 Det var Armeniens existens som höll tillbaka plundringsvågorna från de centralasiatiska stammarna under ett helt sekel, så att dessa inte kunde upprepa det de hade gjort i Persien och vissa länder i väst och Mindre Asien.
Men Bysans policy ändrades sakta då det, på grund av sin mångåriga religiösa dispyt med Armenien och nytt begär för expansion, inte gjorde något för att förstärka det bagratouniska Armenien trots att landet i verkligheten på egen hand försvarade imperiets östliga gränser. Denna blinda policy som förstärktes av Basil II och hans efterträdares ödesdigra handlingar då Bysans 1045 tvingade Armenien att strida vid två olika fronter, en mot Bysans och en mot de seldjukiska turkarna, något som bara kunde sluta i nederlaget vid Manazkert i 1071 då Mindre Asiens portar öppnades för turkarna och de sänkte ett sådant hårt slag mot Bysans att det aldrig kunde återhämta sig.
Senare fortsatte Bysans samma felaktiga policy mot Nya Armenien och korsriddarna. Kejsarna i den bysantinska dynastin Komnenos verkade mer intresserade av att med väpnat våld tvinga Armenien och korsriddarstaterna till krig på två fronter än att ägna sig åt att avvärja av den riktiga faran och köra ut turkarna från Mindre Asien. Det naturliga resultatet av denna felaktiga policy var den oundvikliga och avgörande förlusten för den bysantinska armén mot sultan Ghelich Arsalan II:s armé vid Myrioképhalon i 1176. Detta nederlag kom nästan exakt hundra år efter det avgörande nederlaget vid Manazkert som bekräftade turkarnas definitiva närvaro i Mindre Asien.
Tillsammans med Jacques de Morgan kan vi dra slutsatsen att: "Det Bysans behövde i Armenien var inte en tjänare och slav utan detta land borde ha hållits som ett allierat och självständigt land som sträckte sig från Tigris till Svarta havet och från Eufrat till Kaspiska havet med sina två miljoner invånare för att kunna förse imperiet med åtskilliga legioner av krigare för att köra ut Kristendomens fiende. Och Armenien var kapabelt till att anskaffa en sådan armé. Skapandet och bevarandet av ett sådant land skulle garantera Bysans existens. Men i Konstantinopel, denna ödelagda huvudstad på grund av alla interna konflikter och ett oorganiserat kejsarhov, hade de viktigaste politiska riktmärken hos det romerska imperiet gått förlorade." 99
|
|
|
