De armeniska militära ingenjörerna utmärkte sig, precis som tidigare, genom sitt arbete. Vi kan bl.a. nämna belägringen av staden Tyr år 1124 då korsriddarna anlitade en armenisk ingenjör vid namn Hanedia som var välkänd för sin kunnighet om användning av belägringsmaskiner och katapulter och som Giua de Tyr berättar var det hans kunskap och kunnighet som resulterade i korsriddarnas erövring av staden: "Den 21 juni lyckades muslimerna att bryta igenom och förstöra korsriddarnas tyngsta belägringsmaskiner. Men en armenisk militäringenjör, vilken kom från Antiokhia, kunde med sin kunnighet förse armén med olika verktyg och staden föll inom kort." 130
Det är även värt att påpeka att Badr el Jamal, den store befälhavaren hos Egyptens fatemiska kalifer, som försvarade kalifatens gränser mot de seldjukiska turkarnas första anfall var av armenisk härkomst. Det var denne som började den berömda perioden "De fatemiska kalifernas armeniska era", en period som var den goda tillgångens och överflödens tid 131. Hans son, Afdal 132, var en av de mest kända krigarna och kunde mäta sig med fadern, och det var han som återtog Jerusalem från de seldjukiska turkarnas armé. 133
Men det är i själva Armeniens armé, d.v.s. bland Nya Armeniens soldater, som vi hittar de viktigaste sidorna i denna periods historia, nämligen de otaliga och outröttliga strider som Nya Armeniens styrkor utkämpade mot arméerna från Bysans, Koniens seldjukiska turkar, Allepo, Homs, Damaskus och alla de angränsande turkiska atabegerna. Schlumberger har föreställt sig dessa hjältedåd i följande passande rader: "Jag ser de modiga armeniska kungarna som med största mod och djärvhet rider sina vackra fullblodshästar och kallar de modiga och hårda krigarna till ett evigt krig mot hedningarna som är tio gånger fler än de själva. Jag ser även Sis ärkebiskop med sin långa vågiga skägg och hans krigande präster som också sitter på hästar och viftar med sina kors över denna vredgade massa." 134
Vad det gäller storleken på armén som Nya Armenien förde ut i krig under sin fana bör man komma ihåg att ett av kännetecknen hos krigen i Mellanöstern, precis som på andra håll i Orienten, under medeltiden var de stridande soldaterna fåtalighet.
Som ett exempel kan vi nämna att kunskapen om antalet korsriddare, som vissa historiker och krönikörer har överdrivit, är relativt trovärdig. Det verkar inte som att antalet korsriddare som gick in i Konstantinopel var mer än 100 000, vilket i sig är en hög siffra för denna period.
Samma 100 000 man starka armé hade, vid ankomsten till Kilikien och Taurusbergen, minskat kraftigt till mindre än hälften. Stevenson har uppskattat korsriddarnas soldater till cirka 15 000 vid belägringen av Jerusalem (av vilka 1 500 var riddare och adelsman) och uppskattar att det totala antalet soldater som östländerna hade i sin tjänst aldrig översteg 25 000 man. 135
De muslimska ländernas styrkor, t.ex. de hos sultandömena i Allepo och Damaskus var också fåtaliga och var och en översteg knappast 10 000 man.
Roloff har angivit just detta antal om de få soldater som stred under denna tid i öst och den mongoliska hären som i mitten av 1200-talet erövrade Persien, Mesopotamien och en del av Syrien från turkarna och araberna, och uppskattar att deras styrkor uppgick till max 20 000 man. 136
Detta var en av följderna av det feodala systemet. Även i Europa, översteg antalet utrustade soldater, ända till slutet av medeltiden, aldrig 15 000 t.ex. i slag som Tannenberg år 1410 och Azincourt år 1415.
|
