Dock var det i synnerhet under 1800-talet som armenierna på allvar upptäcktes av européer så väl som av sig själva. Precis som Victor Hugo under sina unga år, 1829, i början av sin bok Östlänningar, har beskrivit: "I våra dagar ägnar folken sig mer än tidigare åt Orienten. Studier om Orienten har aldrig varit så framstående som nu. Vid Ludvig XIV:s tid var alla hellenister och nu är alla orientalister. Aldrig förr har så många intellektuella ägnat sig åt dykningar i den stora virveln kallad Asien. För varje österländskt språk och dialekt har vi idag en vetenskapsman som har tältat där det talas och forskar om det"
Det var egentligen den stora orientvetenskapen som med sina stora namn så som J. Saint-Martin, Viktor Langlois, M. Brosset, Valliant de Florival, E. Prudhomme och Dulaurier, introducerade Armeniens språk, litteratur och historia för västvärldens forskare under 1800-talets första två decennier.
I England var den mest berömda Armenienkännaren ingen mindre än Lord Byron själv. Han tillbringade en tid av sitt äventyrsfyllda liv hos de armeniska mkhitaristerna på ön Saint Lazar och ägnade sin tid åt att lära sig det armeniska språket. Där samarbetade han med sin armeniske språklärare, prästen Pascal Avkerian om sammansättningen och författandet av en armenisk grammatik på engelska. 64
Om tyska vetenskapsmäns inblandning i kunskaperna om Armenien bör man säga att deras arbete har varit väldigt viktigt i bestämmandet av det armeniska språkets tillhörighet och ursprung, eftersom det är tack vare arbeten av vetenskapsmän som Goschen, Hubschmann, Lagarde, E. och
A. Müller, Petermann och Windischmann som det armeniska språkets riktiga identitet fastställdes och det fick sin plats i den indoeuropeiska språkfamiljen.
Alla dessa arbeten innebar inte bara en enorm påverkan för intresset hos västvärlden gentemot Armenien, utan även hos armenierna själva genom att påminna dem om storheten och bredden på deras förflutna och civilisation. Precis som hos de kristna folken på Balkan spelade västvärldens filosofer och historiker en stor roll i arbetet med att på nytt presentera av armeniernas identitet för dem själva och för att återuppväcka av deras nationella känslor och tankekraft.
Förutom detta grundläggande samarbete mellan vetenskapsmän och historiker bör man även nämna de många resenärer och upptäcktsresande som under 1800-talet reste genom Armenien. Deras reseskildringar har haft en stor roll i presentationen av Armenien och dess folk för omvärlden. Medan det inte skrevs mer än 20 böcker om detta område under hela 1600- och 1700-talen så är deras antal från 1800-talet så stort att den totala samlingen uppgår till flera hundra. 71
Bland dessa resenärer ska vi först nämna den berömde Lamartine som har kallat armenierna för "Orientens schweizare". 72 Trots det har Lamartine, precis som de flesta av dåtidens resenärer vilka har beskrivit armenierna under denna period, bara sett de armeniska flyktingarna i Konstantinopel och Orienten, och inte i själva Armenien.
Det är först under 1800-talets andra hälft som dokumentära studier påbörjades av upptäcktsresandena vilka träffade armenierna i deras fosterland, d.v.s. på det armeniska höglandet och som lärde känna dem och hade en stor roll i introduktionen av armenierna, deras karaktär, kultur, seder och vanor, arbete och aktiviteter för västvärldens folk.
Bland dessa reseskildringar kan vi nämna de följande: baron August von Haxthausen 73, reseskildringen av Bryce 74, som senare erhöll titeln Lord, H. Abichs reseskildring 75, reseskildringarna av herrarna A. och D. Chantre 76, reseskildringen av H. Lynch 77, reseskildringen av Paul Rohrbach 78 och reseskildringen av herrarna N. och H. Buxton 797.
|
