Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 189 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
I Västarmenien hittar vi ett namn bland författarna som kan placeras högst av dem alla och det är den då blivande katolikos Khrimian Hayrik som har varit det armeniska folkets andlige ledare under en avgörande period i nationens historia. Han var inte bara kyrkans "prins" och nationens politiska representant utan även en lärare i fosterlandskärlek och kunnig författare, poet och prosaist. Minnet av hans stora personlighet är en ständig påminnelse om den armeniska nationens renässans och för evigt inristat i nationens hjärta och själ.

Bland andra västarmeniska författare under 1800-talet kan vi nämna de två poeterna Beshiktashlian och Petros Tourian och författare och politiska publicister som Odian, Arpiarian, Zohrab och H. Baronian.

Två iögonfallande trender inom de litterära verken från denna period är speciellt synliga: det ena är känslornas höga nivå i dessa verk vilket visar att den armeniska nationen, efter ett högt fall, var på väg att återupptäcka sin nationella identitet och känslan av att vara unik. Den andra är intensiteten i fosterlandskänslan vilken återspeglas i alla de verk som återger nationens känslor, samt berättar om av individernas tankar.

Vid sidan om dessa litterära skapelser på armeniska har översättningar och publikationer av västerländska verk, i synnerhet Viktor Hugos, spelat en stor och viktig roll i utvecklingen och utvidgningen av det armeniska folkets tankesätt.

Utöver dessa öppnades flera armeniska teatrar, de flesta i Konstantinopel och Tbilisi, där armeniska skådespelare iscensatte inte bara pjäser efter armeniska sagor och berättelser utan även sådana som var baserade på främmande mästerverk.

Bland de mest berömda armeniska skådespelarna kan vi nämna Adamian som har fått öknamnet "den armeniske Salvini" och var en av de stora tolkarna av Shakespeares verk. Bland de kvinnliga skådespelerskorna var namnen Hratchia och Siranoush de mest berömda.

Den armeniska litterära rörelse som vi har försökt återge här har, precis som Sarkissian beskrivit, följt uppvaknandet av den armeniska nationens tankar. Denne skriver: "Den romantiska litteraturen har haft sin verkan på ett känslofullt folk. Romantismen har skapat fosterlandskänslan och fosterlandskänslan har skapat den moderna armeniska nationalismen. Vid cirka 1885 förvandlades denna nationalism till en andlig tro för folket." 141

Inom konsten kan vi nämna målaren Hovannes Ayvazovski (Ayvazian) vars oljemålningar med motiv från havet är världsberömda. Hans målning "Noaks nedstigning från berget Ararat" är förkroppsligandet av den heliga roll som berget Ararat har inom den armeniska kulturen.

En annan person som bör nämnas här är den store armeniske trubaduren Sayat Nova (Musikens helige). Han tillhörde dock till 1700-talet och föddes år 1712 i byn Sanahin, i närheten av Tbilisi, i en armenisk bondefamilj. Haroutyoun Sayakian, som han egentligen hette, visade sig vara en kunnig musiker och bemästrade det armeniska språket väl. Men hans kunskaper inom georgiska, persiska och det azeriska språket tillät honom att komponera och skriva även på dessa språk. Han blev snart ökänd i Kaukasus och kallades till den georgiska kungens (Irakli II) hov, där han utnämndes till kunglig musiker och poet. Sayat Nova hann skriva ett hundratal stycken i flera olika språk, musik och sånger som spelas än idag. Sayat Nova dödades år 1795 under försvaret av staden Tbilisi mot den anfallande persiska armén.