Denna form, vilken den armeniska nationen höll på att få, har den tyske historikern Zimmerer beskrivit i följande rader: " Det är endast fr.o.m. 1800-talet som utvalda representanter bland armeniska intellektuella kom fram till övertygelsen om att deras folk hade rätten till en värdig existens i samma förhållanden som de europeiska folken. För bevisandet av denna tanke förlitade de sig på tre solida principer som ingen kan avfärda: Först, Armeniens ärorika historia, sedan äktheten hos dess religiösa institutioner och deras uthållighet och det arbete som hade utförts för bevarandet av identitet och till sist den nära kontakten och samhörigheten med västvärlden." 167
Dessa känslor, vilka i början endast var begränsade till en utvald grupp av intellektuella, kom att stegvis att spridas och omfattade till slut, med undantag av en liten grupp armenier bosatta vid Medelhavskustens östra stränder, hela det armeniska folket. 168
Dåtidens situation och förhållanden, framstegen för frihetstänkandet, flera nationers renässans och återuppståndelse, vilka tidigare befunnit sig under turkarnas förtryck, alla dessa faktorer var delaktiga i förstärkandet av dessa känslor. Renan har år 1884 under en fransk-grekisk kulturell tillställning sagt det följande: "Ett av de uppenbara kännetecknen för vårt sekel är det att många av de saker som till synes var döda och begravda och vilka historien hade fördömt till glömska under vår tid har kastat av sig begravningskläderna, bekräftat sin existens och är nu vid liv."
Om den armeniska nationen och folkets strävanden som kännetecknades av dess nationella rörelse under 1800-talets andra hälft, kan man säga att den kunde varken bilda ett självständigt Armenien eller införliva Västarmenien i det tsarrysska imperiet. Egentligen var det uppenbart och självklart att Tsarryssland var emot bildandet av ett självständigt Armenien, då en sådan stat skulle ha en alltför stor dragningskraft för imperiets armeniska undersåtar och med sin blotta existens förstärka strävan hos andra folk i Transkaukasien för att uppnå självstyre. Sammanslagningen av Västarmenien med Östarmenien skulle också innebära att förryskningen av ickeryska folk i detta område skulle bli alltför svår. Därför skulle en sådan sammanslagning vara ett stort hot mot planerna på avskaffandet av armeniernas kultur och seder.
Av denna anledning hade den armeniska rörelsens behov och mål 169 begränsats till att försvara det armeniska folket mot den tsarryska regeringens hot om förryskning, bevara dess språk och religion, hålla nationens kultur på en hög nivå och skapa en sådan atmosfär för armenierna i det ottomanska imperiet, vilka levde under ett primitivt styre, att deras respekt och personlighet skulle bevaras och deras liv och egendom vara utom fara, d.v.s. försvara de uppenbara grundrättigheterna för en nation, om än under ett främmande styre.
|
