Så länge den armeniska frågan inte hade aktualiserats handlade de officiella ottomanska uppskattningarna om armeniernas antal inom ottomanska imperiet om rätt stora siffror. På just denna grund nämner Turkiets officiella bok, sammanställd av Sallahedin beg, att antalet armeniska invånare i det ottomanska imperiet, år 1867, uppgick till 2 400 000. 109 Men så fort den armeniska frågan aktualiserades i samband med rysk-ottomanska kriget under 1877-1878, så visade den ottomanska regeringen ett förvånansvärt intresse för förminskandet av antal armeniska invånare i sin manipulerade statistik.
Under 1880 års förhandlingar med stormakterna uppgav ottomanska imperiets kronprins Abedin pascha att antalet invånare i de sex armeniska provinserna i imperiet d.v.s. Erzurum, Van, Bitlis, Diyarbakir, Kharpout och Sivas - till vilka man sedan tillade Allepo, Adana och Trabizond - var 3 620 000 muslimer (turkar, kurder och araber) mot 727 000 armenier och 283 000 medlemmar av andra kristna folk.
Denna förfalskning påpekades i det gemensamma brev som stormakternas ambassadörer överlämnade den 7 september 1880 till den ottomanska regeringen i vilket följande meningar kan läsas: "Bland egenskaperna hos dessa provinser är övervikten hos antalet kristna invånare i mycket stora delar..." och "... och det är själv ett bevis på att Höga porten försöker minska signifikansen hos denna paragraf (syftar på paragraf 61 i Berlin-avtalet) och detta vill han uppnå genom jämförelse av antal kristna invånare gentemot den totala befolkningen. Men den relation som Höga porten uppger strider mot de exakta siffror som finns till hands och stormakterna anser inte dessa som korrekta." 110
Precis som sir Edwin Pierce påpekar så uppgick det totala invånarantalet i dessa sex armeniska provinser till 2 600 000, varav cirka 1 200 000 var armenier. 111 Självklart hade armenierna i helheten inte en absolut majoritet utan en relativ majoritet medan den muslimska befolkningen i dessa provinser bestod av en 50-50 blandning av turkar och kurder. Å andra sidan hade armenierna absolut majoritet i åtminstone två av dessa sex armeniska provinser, nämligen i Van och Bitlis (gamla Moush ).
Under den kommande perioden var den ottomanska regeringen alltid noggrann med att korrigera dessa siffror för att de skulle passa dess ändamål. Av just detta skäl var de siffror som presenterades av Vital Cuinet, som jobbade åt den ottomanska regeringen, i hans publicerade verk om det asiatiska Turkiet (1890, 1894) sammanställda med största noggrannhet och försiktighet för att få armenierna att framstå som en obetydlig minoritet i de armeniska provinserna. 113
Dessa siffror, vilka hade sammanställts och korrigerats av den ottomanska regeringen själv, använde samma regering för skapandet av den nödvändiga sagan som skulle tjäna dess propaganda.
Samtliga protester som turkar och deras medhjälpare 114 har presenterat mot armeniska krav är baserade på just dessa arbeten utförda av en ottomutlänning avlönad av den ottomanska regeringen, och det vid just den tid då Armeniens fråga hade blivit som en fågelskrämma för makthavarna i Konstantinopel.
Statistika sammanställningar som har gjorts av västerlänningar vilka var väl bekanta med Turkiets situation visar helt andra siffror än de turkarna själva redovisar och hävdar i denna fråga. 115
|
