Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 233 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Västarmeniens situation och de viktigaste aktuella punkterna för detta område har beskrivits väl av Philips Price enligt följande: "Den grundläggande svagheten hos den ottomanska regeringen syntes inte så tydligt som i Armeniens provinser. Där fanns det tre grundliga och politiska faktorer. Först en stor kristen armenisk befolkning vilka var bönder och hantverkare. Sedan den feodala organisationen av kurdiska nomader och för det tredje en ovärdig och oordnad turkisk administration som var helt korrupt och inkompetent. 1800-talets industriella revolution och utvidgningen av dess ekonomiska inflytande hade resulterat i att klyftan mellan de tältboende herdarna och de bosatta bönderna i Armeniens högland blev bredare och djupare. Armenierna hade som bönder mer än någonsin blivit beroende av marken och armeniska handelsmän hade kommit in i det europeiska ekonomiska systemet. Samtidigt hade det turkiska styrande skiktet blivit inkompetent på grund av sin sociala och politiska status och privilegier. Och till sist kurderna som med sina halvsjälvständiga klanledare fortfarande var kvar i det feodala systemet. Det styrande turkiska skiktet visade sakta men säkert att det saknade kompetens och värdighet för att få de andra två gruppernas respekt och tilltro och endast denna sak i sig är ett klart bevis för den kaotiska situation som under de senaste 30 åren har rått i dessa områden." 129

Mot beväpnade muslimska invånare var armenierna i verkligheten försvarslösa eftersom innehav av vapen för dem, precis som för alla andra kristna invånare i ottomanska imperiet, var förbjuden. Mot regeringens svaghet och hjälplöshet kunde armeniernas beväpnande skydda, åtminstone till en viss del, deras liv och egendom och skänka frid till dessa provinser. Precis som Baxton skriver så var "den enda konstruktiva handling som kunde genomföras det att beväpna armenierna. Eftersom armenierna var en överlägsen kraft jämfört med sina grannar skulle deras beväpnande skänka fred och fridfullhet till dessa områden." 130

Enligt det som en annan engelsk författare vid namn Burt skriver så vägrade de ottomanska regeringen att försvara armenierna mot attackerna som de utsattes för och förhindrade samtidigt även dem att försvara sig själva. 131 De armeniska byarna utsattes för kurdiska stammars plundringar och övergrepp. Även i städerna hade det turkiska förtrycket och våldsstyret gjort armeniernas liv olidligt. 132 Av denna ihållande policy hos den ottomanska regeringen kunde man dra slutsatsen att det ottomanska styret hade i åtanke att genom mördandet och skickandet av armeniska ledare i exil, och de ständiga massakrerna och trakasserierna minska antalet individer hos detta folk. Det allra mest betydelsefulla mordet bland dessa massakrer var mördandet av Khatchatour Pasdermadjian som var en av de stora armeniska personligheterna, vilken mördades mitt på ljusa dagen i Erzurum på order av vali Sami pascha. 133

Man kan tillsammans med Tyler dra slutsatsen att: "varje historiker som tar en titt på konsulernas rapporter, och vittnesmålen från de religiösa missionärerna eller de resenärer som vistades i detta område under denna tidsperiod kan i alla dessa hitta så många bevis på avsaknad av värdighet och kompetens hos den styrande administrationen och förekomsten av kaos, oordning och återkommande mord och plundringar så att man tappar livslusten". 134

Denna situation, mellan 1878-1894, resulterade i att 10 000-tals armenier emigrerade till Transkaukasien eller USA. 135