I verkligheten så gjorde armenierna precis som bulgarerna gjorde 1876, d.v.s. motstånd mot turkarna där de hade möjlighet till det, även om motståndet var löjeväckande och de flesta av dessa armenier förlorade sina liv medan de försökte skydda sina familjer och hem. 201
Detta motstånd förekom i synnerhet i Shatakh (söder om Van) där de armeniska invånarna som var beväpnade lyckades slå tillbaka turkarnas och kurdernas anfall. 202
I Zeitoun organiserades den armeniska befolkningen, under ledning av hntchak-partiet, och lyckades försvara sig framgångsrikt och inta stadens fästning. Dessa la ner sina vapen först efter att deras krav, som hade presenterats av en av de europeiska stormakternas ambassadörer för Höga porten, accepterades. 203
I Van lyckades 800 armenier, under massakrerna år 1896, försvara sig under en vecka i ett av stadens armeniska kvarter. 204
Men generellt sett så kunde de obeväpnade armenierna (kristna inom ottomanska riket var förbjudna att äga vapen) inte stå emot de turkiska och kurdiska grupperna som stöddes av de turkiska militära styrkorna, precis som bulgarerna år 1876 inte hade kunnat stå emot en planerad massaker av en regering som var utrustad i alla avseenden (även om bulgarerna tog sin hämnd mot turkarna år 1912).
Det som bevisar oriktigheten hos anklagelserna om feghet mot armenierna är det som forskarna Bryce, Baxton, Pierce, Tavasen och flera andra påpekar om att de flesta av offren för dessa massakrer endast genom att lyfta sin högra arm och uttala ordet "shahadatin" kunde rädda sina liv. 205
Tills sist försökte den ottomanska regeringen med sin propaganda och följandet av samma policy som de hade även efter folkmordet under 1915-1916 att beskylla kurderna för dessa massakrer. I verkligheten hade kurderna ingen annan roll än som medhjälpare till dessa handlingar och planeringen av dessa massmord hade gjorts av den ottomanska regeringen och utfördes av turkiska beväpnade enheter och turkiska arméns förband (t.ex. i Van och Kharpout där de t.o.m. använde sig av kanoner) 206 och kurderna anslöt sig till dem endast i plundringssyfte. 207
E. J. Dylan har, efter en beundransvärd forskning i området, nämnt det följande intressanta uttalandet från en av de kurdiska klanledarna som har sagt: "Turkarna hatar armenierna, medan vi kurder inte hatar dem. Det Vi vill ha är pengar och plundring av deras egendom medan turkarna vill beröva dem livet." 208
Dock fanns det en grupp turkar vilka hade en modig och ärofull hållning gentemot denna hårda fanatism. 209 Och man bör heller inte glömma vissa ämbetsmäns goda gärningar som vägrade delta i planerna på folkmordet på armenierna.
|
