Trots det ansvar som England hade åtagit sig genom sin östpolicy, vilken vi redan har beskrivit, sedan början av 1800-talet och samtidigt som Cypern-avtalet skrevs, är det en av landets ärofyllda handlingar att händelserna i Armenien och ottomanska imperiet har haft stora återspeglingar på det politiska livet i detta land. Precis som Baxton skriver så "var det endast den ottomanska frågan som år 1880 tvingade fram en ny regering i England. Och återigen var det Armeniens fråga som 1896 skapade en klyfta inom Labour-partiet och tvingade greve Roseberry att avgå som dess ledare. Gladstones sista stora tal hade som mål att kräva den engelska regeringens ingripande till armeniernas fördel. Under sina sista levnadsdagar kallade Gladstone på nya medarbetare för Armeniens fråga." 273
Det var endast Englands och Rysslands samarbete som kunde lösa Armeniens fråga på ett tillfredställande sätt. Men tävlandet mellan England och Ryssland, som var det mest tydliga kännetecknet under större delen av 1800-talet, lämnade sina negativa spår och Armenien var ett av dess offer, om inte det största. 274
En rysk historiker påminner: "Om Armeniens massakrer väckte Europas vrede och hat så uppenbarade de även det grymma hyckleriet i de internationella relationerna. England ansträngde sig lika mycket i genomförandet av reformerna i Armenien som den hade gjort för slaviska nationer på Balkan under turkarnas tyranni, folk som hade befriats tack vare Rysslands ansträngningar. Ryssland visade ett väldigt klent stöd för Englands försvar av armenierna och lyckades med sin policy om ickeinblandning hindra reformernas genomförande i Armenien. Och skälet till dessa två motsägelsefulla handlingar var det att i schackspelet mellan England och Ryssland om Orientens karta var Armenien inget mer än en bondepjäs." 275
På så sätt, i Armeniens fråga precis som dess diagonala motsvarighet Makedonien, hindrades ett ingripande på grund av konkurrensen mellan Ryssland och England och de andra stormakternas likgiltighet och även deras egna intressen, ett ingripande som var nödvändigt för att få slut på den olidliga situationen i Armenien. 276
Vi vet att likgiltigheten och ointresset hos stormakterna i Makedoniens fråga slutligen medförde allvarliga konsekvenser och att Europa, på grund av just denna vägran om att göra ett litet men nödvändigt ingripande som skulle göra slut på den olidliga situationen vilken orsakades av Berlin-avtalet och för att den var rädd för eventuella komplikationer, lät denna lilla brinnande låga att sätta hela kontinenten i brand. Egentligen var det denna olösta fråga i Makedonien som orsakade krigen på Balkan under 1912-1913 vilket blev upptakten till 1914 års katastrof. Detta var precis den tidpunkt då försvararna av Armeniens fråga, d.v.s. män som Paul Cambon, Georges Clemenceau, Jean Jaurès, Francis Dupre Sanse, Ernst Lavis, Albert Vandal och flera andra med en beundransvärd klarsynthet 277 hade sett till att, ställa den likgiltiga och passiva politiken inför rätta, en politik som enligt dessa personer en dag skulle leda till en stor katastrofbrand. Francis Drupe Sanse skriver: "Jag är mer rädd för att denna neutrala politik en dag ska dra oss in i krig, ett krig som säkerligen inte kommer att vara något litet krig." 278
I verkligheten skulle Europa komma att lära sig denna bittra erfarenhet inom en mycken snar framtid, knappt 25 år i framtiden, och utstå enorma förluster och komma underfund med att om policyn baserad på känslor och tycke om människor och de mänskliga rättigheterna innebär vissa faror och risker så slutar policyn om ickeinblandning ofta till en plats som är överfull av människolik. 279
|
