Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 251 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
På så sätt kunde sultan Abdul Hamid "fortsätta massakrerna på armenier med samarbete från Europa som accepterade hans lögnaktiga ursäkter, mutor och iscensättningar." 286 Vi kan även komma ihåg Anatol Franz ord som sa "Kan det vara möjligt att Europa ska säga till denna "röde sultan" att du kan mörda bara du betalar oss? Kan det vara möjligt att det beskyddande och därmed ansvariga Europa som anser sig så pass beväpnat att det med kanonernas makt kan tvinga förnuftets makt på Konstantinopel, anser sig vara maktlös för att stoppa halshuggningarna av sultanens 300 000 undersåtar?" 287

"Victrix causa diis placuit, sed victa catoni" (Gudarna tog segrarens sida men Cantoni tog förlorarens". 288

Resultaten av dessa fruktansvärda händelser var åtminstone det att armenierna fick sympati från samveten som fanns i alla länder, trots deras oberörda och svaga regeringar och den vinstbenägna inställning som omringade dem.

I England, där den allmänna opinionen var starkast av alla och där medelklassen hade en större ansvarskänsla, hittade den armeniska rörelsen många av sina vänner bland viljestarka och godhjärtade män och dessa stred outtröttligt för det förtryckta folkets rättigheter och tvingade den engelska regeringen att anta en passande inställning för skyddandet av armeniernas rättigheter. 289

I främsta raden av dessa försvarare fanns Gladstone, en stor politiker vars beundransvärda personlighet lyser starkare än alla andra stora politiker i den moderna eran. Gladstone visade ett stort intresse för armeniska folket och det var för försvarandet av detta folks rättigheter som han ägnade sina krafter, då försvarandet av armeniska folkets rättigheter i hans ögon var detsamma som försvarandet av mänsklighetens värdighet. Precis som vi har beskrivit tidigare var hans berömda tal i Liverpool för armeniernas försvar symbolen för hans sista politiska och publika handling. Denna lyhörda och spännande röst, med sin känslofyllda brytning nådde denna dag en sådan nivå av spänning och upprymdhet att dess like aldrig hade skådats i hans tal om försvarandet av förtryckta länder som Italien, Bulgarien och Irland. 290 "Sällan kunde en professionell talare tävla mot honom men ingen kunde någonsin överträffa hans uttalanden vilka var likvärdiga en domstols slutgiltiga domslut."

Efter Gladstones död 291 var det en annan skotte, James Bryce, som i England tog över ledningen för rörelsen för försvarandet av armeniernas rättigheter. Denna lärda politiker som kände Armenien och armenierna väl, ägnade sin tid oavkortat åt försvarandet av Armeniens fråga. 292

Och återigen är det på sin tid att bland alla engelsmän, skottar och irländare vilka försvarade den armeniska nationens rättigheter nämna följande namn: Duke of Argik, Lady Fredrick Cavendsih, Richard Davey, E. J. Dillon, H. Lynch, Cannon MacColl, Lord Shaftesbury, William Summer, William Watson och Duke of Westminster. Dessutom fortlevde försvarandet av armeniska frågan i England och fortsattes av personer som Oliver Baldwin, J. Butt, N. och H. Buxton, Lord Robert Cecil (son till Lord Salisbury), kapten Gracey och fänrik T. F. Johnson.