Genève förvandlades till ett av de proarmeniska centrumen och en av de starkaste armeniska tankeinstitutionerna. "Antikens Gallo-romerska stad, den bekymmerslösa marknadsstaden under medeltiden som med höghet och ära genom tankarna hos Calvin och Rousseau hade förvandlats till tankarnas huvudstad" visade att den var värdig sin gamla tradition som tillflyktsort och försvarare av de förtryckta.
Bland schweizare vilka var stora försvarare av armeniernas rättigheter kan vi bl.a. nämna Albert Bonnard, G. Godet, Léopold Favre, Edouard Naville och Georges Favon. Denna handling hos schweizare försvarades senare av personer som Giuseppe Motta, P. E. Briquet, E. Chapuisat,
A. Krafft-Bonnard, J. Martin och Maurice Muret på ett modigt sätt. Efter att armeniernas allierade under första världskriget lämnade detta folk åt sitt öde, så fortsatte de djärvt att höja sina röster i protest trots alla försök som gjordes för att avskräcka dessa personer.
Och vi bör även nämna det ihärdiga arbetet hos skandinaver bland vilka man i synnerhet bör nämna namn som Georges Brandes 357 och Meyer-Benedictsen, arbeten som senare kom att fortsättas av beundransvärda personer som Fridtjof Nansen och Karen Jeppe.
Här ska vi nöja oss med att återge de vackra orden som G. Brandes uttalade i sitt tal riktade mot allmänheten i Europa: "Det var brott som vi, med dåtidens situation, ansåg vara konstiga och obegripliga då de egentligen hörde hemma i Antikens tid eller medeltiden. Men hädanefter har vi inte rätt att tänka så längre. Sedan den tid då Europa inte hindrade de brott som pågick i Armenien kan vi inte längre påstå att vår tid är överlägsen någon av de mörkaste tiderna i historien." 361
I Ryssland bör vi nämna den lysande inställningen hos liberala och socialistiska aktörer vilka satte skammens stämpel på tsarregeringens handlingssätt, något som senare fortsattes av personer som Melikof och Alexander Kerensky. Andra nämnvärda arbeten utfördes bl.a. i Italien av den framtida premiärministern Luigi Luzzarti och i Belgien av lysande personligheter som Lafontaine, Emile Vanderveld och De Brouchére.
På så sätt har massakrerna under 1894-1896 i Armenien fått godhjärtade personer i alla länder att göra allt i sin makt för att väcka allmänhetens medvetenhet, och även om deras arbete inte löste Armeniens fråga så har det åtminstone brännmärkt de turkiska makthavarnas arbete för skapandet av det moraliska förfall som ottomanska riket hade försjunkit i och under de efterföljande 20 åren kämpade för att behålla sitt imperium intakt.
Med beskrivningen av dessa personer kan man citera en annan stor vän till Armenien, nämligen president Woodrow Wilson, som har sagt: "Det som hindrar att vår värld går under är just en handfull osjälviska människor."
|
