Rysslands makthavare, vilka uppenbarligen var blinda för denna sorts policy, insisterade med stor envishet på att förverkliga sin omöjliga vision om skapandet av ett enormt, homogent och centraliserat imperium. De förstod aldrig att, genom respekterandet av friheten hos olika delar av imperiet och deras speciella egenheter, så kunde de ha ökat imperiets livskraft och styrka. Tvärtom, försökte de att bekräfta Bakonias förutsägelse när denne fördömde den ryska regeringen, eller enligt hans eget uttalande om den skandinavisk-germanska regeringen, då han sa att: "grundandet av en stor slavisk regering innebär ingenting än grundandet av ett stort slaveri. Ju större en sådan regering är desto tyngre blir dess kedjor och dess fängelser trängre".
Dessutom fanns det flera andra förvarningar som framfördes till den ryska regeringen. James Fazy, skapare av det nya Genève sa: "Om detta storväxta Ryssland inte kommer underfund med att skänka existensrätt till sina alla erövrade områden och förvandla sig till en konfederation så kommer det att vika sig över sig själv". 25
Leroy-Beaulieu, en av de bästa Rysslandskännarna, med expertis om det tsariska styret, har anklagat Rysslands policy i följande mening: "Ryska imperiet är alltför stort, har alltför varierande klimat och har fått makt över alltför många olika folkslag för att allt och alla ska underkasta sig en sådan omöjlig homogenitet. Från tiden för den enorma territoriella expansionen kan ett sådant enande i Ryssland inte vara något annat än en spunnen fantasi. Mångfalden har gjort entré i det och därför vore det klokare att denna mångfald ska erkännas officiellt och eftersom vinsten av enandet har gått förlorat måste man ägna sig åt nationellt samarbete och förening och t.o.m. i fråga om religionen". Och denne store franske samhällsvetare, som var väl insatt i de tsarryska makthavarnas tankesätt, uttalar sig enligt följande om deras policy: "Mänskliga rättigheter och samveten är ense om ryska maktens egentliga intresse. Dock är förväntningarna om dyrkandet av ett folk eller en regering för höga förväntningar". 26
Även Georges Brandes har, i sin tur, vidarebehandlat frågan och anklagat den tsarryska regeringens policy om trakassering och övergrepp mot folk under sin makt med följande uttalande: "År 1848, när det förra seklet hade tagit ett bestämt steg och var på väg in i en ny era, föreställde sig alla att gamla och banala frågor om nationella imperier, nationernas självstyre och beskyddandet av massorna, individer, frihet för medier, religion, tankar och föreningar är lösta för alltid (ett sekel senare är dessa frågor fortfarande de som Turkiet brister i inför ett medlemskap till EU) medan ingen trodde att det någonsin skulle behövas prata om det. Nu när det har gått nästan ett halvt sekel från denna tidpunkt så finns det fortfarande 130 miljoner människor i Ryssland som inte får någon tidning eller bok om inte deras beskyddare säger att den är ofarlig. Och endast det att 100 miljoner människor har underkastat sig en sådan regim har förstört andan hos hälften av Europa. Runt omkring oss lider folk fortfarande under tortyr och förtryck och runt omkring oss är tankarna hos nationernas vise män fortfarande upptagna med att lösa gamla frågor så som tro och nationalitet om vilka det verkar vara omöjligt att hitta någon konkret ny argumentation. Medan de viktigaste frågorna väntar på att få en lösning slösas de nuvarande mänskliga tankarna och generationernas liv på meningslösa och löjliga saker". 27
Den armeniska revolutionära rörelsen tog ett kliv framåt under 1800-talets sista decennium och förstärkte därmed fientligheten från den tsarryska regeringens makthavare mot armenierna genom att sprida skräck och oro bland dessa makthavare. 28 Trots att huvudfrågan för partierna Dashnaktsoutyoun och Hntchak fanns i Turkiet, gjorde det tsarryska styret allt i sin makt för att förinta alla socialdemokrater, socialrevolutionärer och liberaler som fanns i ryska imperiet.
Hundratals armenier, vilka misstänktes vara anhängare till revolutionära organisationer, arresterades och kastades i fängelser i Kars, Tbilisi och Baku och många av dem skickades i exil utanför Transkaukasien. 29 Deras enda brott var att den tsarryska regeringen mistänkte att de utövade en "fientlig handling" mot en "vänskapligt land", d.v.s. sultan Abdul Hamid II:s ottomanska imperium.
Men dessa revolutionära eller nationella partier var endast en av den armeniska nationens stödpelare. Den andra stödpelaren var den armeniska kyrkan och tsarens makthavare beslutade sig för att försöka motarbeta detta grundläggande hinder för förryskningen av armenierna.
|
