Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 270 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
I Frankrike hade en av de mest betydelsefulla ministrarna, nämligen Delcasse# som var en godhjärtad man, utnämnts till utrikesminister. Det var på den tid då S:t Petersburg ville dirigera den fransk-ryska alliansen dit det ville. Den franske utrikesministern förklarade vid flera tillfällen, i klarspråk, att Frankrike hade intressen i Armeniens fråga. Dessutom hade handlingarna i Transkaukasien, onekligen, väckt reaktioner hos många av regeringsmedlemmarna. Bland dessa fanns folk vilkas tankesätt förde dem bort ifrån de orientaliska metoderna och förde dessa närmare västvärldens idéer. Dessutom bör vi nämna ansträngningarna hos den danska drottningmodern Dagmar som beklagade behandlingen av finländarna och armenierna och som Dillon skriver så var det till en del hennes förtjänst att den tsarryska regeringen ersatte den vanryktade Golitsyn med prins Vorontsov-Dashkov som kronprins och guvernör i Transkaukasien. 60

Denna äldre herre tillhörde en av Rysslands mest berömda adelsfamiljer och var med sina titlar berättigad till alla kungliga privilegier och tillhörde den grupp av personer som visade sig vara mer rättfärdiga och modiga än de falska personer vilka har nyligen erhållit sina privilegier och var villiga att göra vilken felaktig handling som helst bara för att uppnå mer makt och rikedom.

Vorontsov-Dashkov#, som var en godhjärtad och optimistisk man, kom efter en kort tid på sitt ämbete underfund med att den antiarmeniska policyn, dikterad av hans överordnade i S:t Petersburg, inte bara var felaktig utan ett grovt misstag då den hade skapat en fiende av ett element som under den gångna tiden hade utfört många dyrbara tjänster för imperiet i olika områden. Dess lojalitet hade försämrats endast på grund av den behandling som det tsarryska polisväsendet hade utsatt det för med sina trakasserier och förtryck. Därför framförde den nya kronprinsen det följande till makthavarna i S:t Petersburg: "Jag förstår inte varför ni har kommit på kant med armenierna. Ett folk med sådan stor förkärlek till sin religion, sin familj och sin egendom kan inte vara något annat än ett element för ordning och säkerhet".

De tio åren som prins
Vorontsov-Dashkov# tillbringade som Transkaukasiens guvernör (1905-1915) kännetecknades av en väsentlig mildring i förtrycket från regeringens sida och en neutral administration och behandling av de aktuella frågorna utan hänsyn till etnisk tillhörighet. Denne man försökte istället för att följa policyn om "söndra och härska", som dittills var slogan för makthavarna i S:t Petersburg, att inbjuda de olika etniska folkgrupperna under sin makt till samarbete för en förbättrad situation. 61 Med stöd på grunden om att utan lag och rättvisa kan inte styre och regering finnas, satte Vorontsov-Dashkov# stopp för den antiarmeniska byråkratin och beordrade att den armeniska kyrkans konfiskerade egendom skulle återlämnas och utnyttjade sitt inflytande i S:t Petersburg för att ändra regeringens inställning i Armeniens fråga. Om detta skrev han det följande till tsaren: "Ers Höghet vet säkert att Rysslands policy i dessa områden sedan Peter den stores tid har grundats på vänskapen med det armeniska folket. Denna policy hos oss har belönats av armenierna genom deras assistans till våra soldater. Genom beskyddandet av armenierna har vi hittat lojala allierade som ständigt tjänat oss väl. Enligt min åsikt så har tiden kommit för att vi ska återvända till vår sedvanliga ryska policy". 62

Men när Stolypin, år 1908, tog över makten i S:t Petersburg kunde prins Vorontsov-Dashkov# inte stoppa hans aggressiva policy om förryskandet av ickeryska folk i imperiet, en policy som återigen hade fått vind under vingarna. 63