Även ur socialt perspektiv bör man påpeka utvecklingen gällande graden av samarbete mellan de armeniska bönderna. I dessa bygder fanns det, långt innan armenierna skulle nå Europas utveckling och framsteg mjölkgårdar där man samlade mjölken från byns olika bönder och beredde smör och ost för hela byn.
Om landets hantverk och industriella produkter kan man säga att så gott som allt var resultatet av armeniernas arbete.
Textilproduktionen var i synnerhet koncentrerad till Van och Shatakh. Denna industri använde så väl ull från får och inhemska getter som importerade bomull från Persien och sysselsatte cirka 3 000 personer, en siffra som med avseende på den rådande utvecklingsnivån i främre Orienten var anmärkningsvärd. Dessutom bör vi nämna mattproduktionen som var vanligt förekommande i Van, Moush och Bitlis.
Erzurum var centrum för livsmedelsproduktionen (olika sorters mjöl, konservering och kött), läder och metallprodukter. Den höga kvaliteten hos Erzurums textilindustri var så välkänd att man ibland skickade skinn ända från Ryssland och Persien för bearbetning.
Erzurums hantverkare var också berömda inom metallindustrin, en tradition som gick långt tillbaka i tiden. Tillverkningen av eldvapen och kalla vapen, järnhandel, tillverkning av knivar och saxar och kopparkärl var yrken som armeniska yrkesmän var skickliga experter i.
Och till slut måste vi peka på guldsmederna och juvelerarna i Van och Erzurum som tävlade med varandra i kvalitet och yrkesskicklighet.
Skillnaden mellan den grad av utveckling som de armeniska arbetande massorna hade jämfört med turkarna och kurderna i omgivningen var något som väckte uppmärksamhet hos resenärer, precis som behandlingen från det korrupta och skamlösa styret mot denna arbetande kraft väckte deras vrede och avsky.
Precis som Anatol Franz påpekar kan man säga att: "Armenierna kan med sin tankekraft, kompetens och arbetsvilja etablera nära kontakter mellan Asien och Europa. Deras historiska mission är att utbyta produkterna från dessa två olika världsdelar med varandra. Det räcker med att tillåta dem att överleva för att de ska förvandlas till det de en gång var, d.v.s. det mest aktiva elementet hos europeiska civilisationen i Orienten". 28
Inom handeln bör vi även påpeka att handelsvägen Trabizond-Erzurum-Tabriz, vilken fortsatte i vissa förgreningar via Teheran ända till Mashad och Herat, fram till första världskriget var en av de viktigaste ådrorna i handeln i denna del av världen. Mest av allt var denna väg armeniernas handelsplats där man importerade socker, bitsocker, tyg av ull och bomull och te och i gengälld exporterade mattor, torkade frukter, bomull, silke och skinn. Viktor Berard kallade denna handelsväg för den anglo-armeniska vägen 29.
Som slutsats kan man säga att, trots de sämsta tänkbara förhållanden i ett land som saknade en regering som var värdig att kallas regering, i avsaknad av all sorts säkerhet och trygghet, försökte de armeniska arbetarna att bevara sin tusenåriga skapandekraft från det gamla Armeniens tid. Det verkar som att nationerna behåller denna sed i djupet av sina hjärtan och kompetensen blir en fond som överförs till nästa generation och på så sätt förevigas.
|
