Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 30 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den tvetydiga återgivning som ges av Plutarchos penna om Artavazds behandling och de tillägg som Strabon har gjort kan avvisas endast med faktum att Marcus Antonius inte kunde rädda återstoden av sin armé om det inte vore för ett beskyddande Armenien. Dessutom vet vi idag att de flesta romerska historiker alltid förklarade den romerska arméns förlust med sina allierades förräderi och ingenting annat. 21

Vid återkomsten till Antiokhia tillbringade Marcus Antonius tiden med att arrangera fester tillsammans med Cleopatra. På Cleopatras förrädiska uppmaning, eftersom han egentligen ville åt Armeniens rikedomar och samtidigt sätta en av sina söner på landets tron, lurade Marcus Antonius den armeniske kungen Artavazd III att komma till Nicopolis och trots att han tidigare hade tackat Artavazd för det stöd han hade gett den romerska armén under reträtten fängslades den armeniske konungen tillsammans med sin drottning och två söner.

När man tog den kungliga familjen till Cleopatra som var den egentliga personen bakom denna komplott - eftersom Marcus Antonius var helt viljelös och enbart handlade på hennes befallning - uppträdde samtliga medlemmarna i kungafamiljen med stor självaktning vilket berörde de närvarande romarna, men Cleopatra lät sig inte beröras av detta. Dion Cassius skriver: "Även om vissa hotade dem och vissa försökte övertala dem att buga och uttrycka sin underkastelse, yttrade ingen av dem ens ett ord om underkastelse till Cleopatra eller ens böjde ner sitt huvud. Alla blev tagna av hur modiga de var, men just deras modighet orsakade dem mycket ont och djup misär." 22

Cleopatra torterade dem för att de skulle avslöja var Armeniens skatter fanns. Sedan skickade Cleopatra och Marcus Antonius en armé för att erövra Armenien. Hon skickade med Alexander, sitt äldsta barn från äktenskapet med Marcus Antonius, för att sitta på Armeniens tron.

Hela Armenien plundrades av den romerska armén och de kungliga skatterna togs med till Egypten för att släcka Cleopatras hunger. Den romerska armén plundrade hela riket och inte ens gudinnan Anahitas tempel skonades.

Marcus Antonius utförde allt detta på uppmaning från Cleopatra och hennes medarbetare. Till skillnad från dessa fanns det en grupp romare omkring honom, vilka fortfarande respekterade sina lagar och Roms policy gentemot Armenien. De försökte göra sitt bästa för att få Marcus Antonius att låta bli detta agerande. De visste att en invasion av Armenien med våld och fängslande och mördande av den armeniske kungen skulle innebära fara för att vänskapen och tilliten från det land vars samarbete var ett måste i kampen mot partherna skulle skadas.

Det var precis det som hände. Fängslandet och sedan mördandet av Artavazd III, Marcus Antonius och Cleopatras arméers invadering och plundring av Armenien blev en vändpunkt i relationerna mellan Armenien och Rom. Fram till dess hade Armenien alltid vid konflikter mellan Rom och dess fiende partherna valt Rom som sin allierade.
Efter detta, trots löften från kejsar Augustus och hans efterföljare, valde majoriteten av de armeniska furstarna (en grupp som man kan kalla för det "nationella partiet") att luta sig mer åt partherna, då det var hos dem man såg en naturlig garanti för ett självständigt Armenien.