Även om interna gränser och en introduktion av zemstvo hade diskuterats under konferenserna som hertig Vorontsov-Dashkov och storhertig Nikolas sammankallat, hade inga regeringsåtgärder vidtagits i dessa frågor. Frågan återupptogs av den provisoriska regeringen under sommaren 1917, när delegater från hela Ryssland samlades i Petrograd för att hålla val till den konstituerande församlingen. Genom att utnyttja närvaron av de många transkaukasiska ledarna, krävde Boris Veselovsky, direktör för inrikesministeriets avdelning för regionala frågor, att de armeniska, georgiska och muslimska representanterna innan sin avfärd skulle föreslå en plan för den administrativ-territoriella omorganisationen av sina provinser. 116 En framstående georgisk professor, Zurab Avalov, vakade över kommitténs möten. Där deklarerade Ramshavili och Zhordania att det socialdemokratiska partiet var en förespråkare för självbestämmande och beviljade att Lori och Akhalkalak rättmätigt skulle ingå i området för den armeniska zemstvon. Trots protester från georgiska nationella demokrater, vilka menade att områdena i fråga enligt 1783 års rysk-georgiska avtal antigen var under georgiskt styre eller utlovade kung Irakli av tsarinnan Katarina, godkände inrikesministeriet den armeniska planens allmänna linjer för bildandet av en relativ stor zemstvo och vidareförmedlade den till Ozakomen för betänkande och godkännande. 117
I Tiflis utsåg Ozakomen en kommitté bestående av femton medlemmar, fem från var och en av de dominerande folken för att avsluta projektet. De tre sessionerna som hölls av denna kommitté leddes var och en av Zhordania, Chkhenkeli och Ramshavili. 118 Akber Sheikh-ul-Islamov, muslimernas talesman, medgav att administrations-territoriella ändringar var tecken på utveckling men insisterade på att den ideala lösningen vore att bilda små kommuner. Då skulle fyra av Jerevans sju distrikt få muslimsk majoritet. Detta system skulle erbjuda muslimerna den bästa säkerheten eftersom de armeniska områdena skulle vara begränsade i sina ytor och omringade och neutraliserade av muslimska kommuner. 119 Därmed skulle en turk-tatarisk kontroll över hela södra och östra Transkaukasus vara säkrad. Man kunde inte nå en överenskommelse mellan de muslimska och armeniska delegaterna, men armenierna var glada över att mensjevikerna hade upprepat beslutet att följa de etniska principerna i Lori och Akhalkalak, där mindre än 10 % av befolkningen var georgier. 120 Återigen antogs inte någon officiell åtgärd eftersom den provisoriska regeringen störtades och den bolsjevikiska sovjetregeringen kom till makten innan man hann nå en slutgiltig lösning och få den bekräftad av Ozakomen. Dock var1916 och 1917 års diskussioner mellan georgier, armenier och muslimer inte fruktlösa eftersom de klargjorde varje folks territoriella förhoppningar på deras omedvetna väg mot självständighet. När denna tidpunkt kom var georgierna och tatarerna fortfarande de som hade och armenierna de som ville ha.
Månaderna mellan mars och oktober 1917 genomsyrades i hög grad av armeniska känslor och av hopp. Revolutionen hyllades av hela Transkaukasus som påbörjade sina organisatoriska aktiviteter med fenomenal fart. Sovjeterna, Ozakomen, de politiska konferenserna och de nationella sessionerna bidrog alla till det armeniska sinnets gradvisa mognad. Trots interna rivaliteter och missuppfattningar med sina grannar var östarmenierna mer aktiva och organiserade än på nästan ett millennium. Deras mål var relativ klart: att utvecklas fritt inom politiska, kulturella, ekonomiska och sociala kretsar medan man kvarstod som en integrerad medlem i den federativa ryska staten. För Västarmenien var autonomi eller om möjligt en förening med de armeniska regionerna i Transkaukasus en möjlig lösning. Marsrevolutionen eliminerade de tsariska restriktionerna och gav armenierna tillfälle att få dyrbar erfarenhet genom administrationen av det ockuperade Västarmenien. Deras hopp verkade vara närmare ett förverkligande än någonsin.
Dock präglades inte alla känslor från mars till oktober 1917 av glädje och förväntningar då revolutionen även hade medfört många faror. Det politiska kaoset hotade hela statens säkerhet medan demoraliseringen bland de utmattade soldaterna i synnerhet hotade den armeniska hoppfullheten som var bunden till befriandet av Västarmenien och Transkaukasus utveckling. Varje händelse i Petrograd spreds som krusningar på vattnet. I oktober 1917 hade krusningarna blivit till vågor och armenierna som fortfarande var fyllda av hopp, sveptes bort av floden mot okänd mark på sin väg mot självständighet.
|
