Nationalkommissariens och Lenins åsikter var inte så olika heller. I sin hårda kritik av gränsområdena som ville bryta sina band med Sovjet - Ryssland, påstod Stalin att: "Allt detta pekar på nödvändigheten av att tolka principen om självbestämmande som rätten till självbestämmande, inte som borglighetens, utan som de arbetande massornas i respektive nation. Principen om självbestämmande ska vara ett medel i kampen för socialismen och borde underkastas principerna för socialismen". 7
Hans åsikter kunde inte missuppfattas på något sätt när han deklarerade att "Massornas intresse visar att kraven på gränsregionernas utbrytning vid denna tidpunkt av revolutionen, helt och hållet är kontrarevolutionära". 8
Utan några samvetskval förespråkade kommissarien en separation av Indien, Arabien, Egypten och Marocko från de europeiska imperialisterna, samtidigt som han bestämt förnekade separationen av de ryska gränsprovinserna. Det första skulle ge befrielse från förtryck medan det andra skulle resultera i ett kapitalistiskt förslavande. 9
Det är klart att bolsjevikernas framgångar var ett resultat av deras kloka anpassning till folkets mentalitet. Under 1917-1918 krävde massorna inte bara fred och bröd utan även den sällsynta rätten till självbestämmande. Att tillämpa det till det yttersta skulle resultera i en total upplösning av imperiet, så noggrant sammanfogat under föregående sekler. Men genom att göra rätten till självbestämmande till något tillfälligt, jämfört med det som skulle vara fördelaktig för "de arbetande massorna" hade Sovnarkomen skapat en formel som skulle tillåta en proklamation av demokrati samtidigt som man förbjöd separatism. "Frivillig union" var det leninistiska mottot, men de flesta ickeryssar var inte förtjusta i frasen. Stalin kom senare underfund med att det var nödvändigt att medge det faktum att den sovjetiska regeringen hade varit inkapabel att motverka "den oundvikliga processen för tillfällig upplösning". 10
Den armeniska tolkningen av självbestämmande var klar och tydlig, nämligen regional autonomi för Transkaukasus och nationell-territoriell autonomi för Västarmenien. Den allra senaste modifikationen av dessa gradvist utvecklade koncept var den generella övertygelsen om att det sistnämnda territoriet inte på något sätt borde återgå till ottomansk suveränitet. Den provisoriska regeringens administrativa arrangemang för Västarmenien visade att den hatade ottomanen aldrig skulle tillåtas att återigen sätta sin fot på den armeniska platån. Novemberrevolutionen tvingade dock armenierna på båda sidor av 1914 års gräns att utvärdera bolsjevikernas nationella policy. Naturligtvis fanns det inga armeniska tendenser till självständighet, eftersom en separation under rådande omständigheter var jämförbar med självförstörelse. Endast i ett federativt Ryssland kunde gränserna för provinserna i Transkaukasus ritas om för att motsvara den armeniska uppfattningen om självbestämmande. Ännu viktigare var det faktum att man endast kunde segra och säkra Västarmeniens autonomi genom skydd från ett mäktigt och enat Ryssland. Följaktligen var de armeniska ledarna skeptiska mot vissa bolsjevikiska deklarationer, i synnerhet de som i självbestämmandets namn krävde en rysk evakuering av delar av Persien och det osmanska imperiet.
|
