Den armeniska armén kunde t.o.m. besegra Corbulons löjtnant, Pactius. Denne rapporterade till sin general, Corbulon, att armenierna inte kunde försvara sig själva på ett bra sätt, vilket gav ett bra tillfälle för att slå till med ett överraskningsanfall. Han trotsade Corbulons rekommendationer och började förbereda sig för att anfalla. Hans plan misslyckades totalt och även de styrkor som Corbulon hade skickat till hans assistans led ett stort nederlag. 39
Trots detta lyckades romarna att få Iberernas kung på sin sida och han anföll Armenien från norr. Tirdat och hans armé tvingades retirera mot detta anfall. Fästningarna stod emot till sista stund och deras invånare föredrog självmord framför att falla i händerna på romarna och även i de fall de gjorde det så skonade romarna ingen. Året efter (59) nådde romerska armén den nuvarande Jerevans slätt och Tirdat tvingades till en slutgiltig och avgörande strid. Eftersom den romerska armén var betydligt större led Tirdat ett stort nederlag och tvingades, med de resterande soldaterna och lämna Armenien och ta skydd hos sin bror i Persien. Corbulon intog staden Artaxata och satte den i brand. Men även om romarna hade erövrat Armenien tvingades de att fortsätta sitt krig mot perserna då de nu även hade den armeniska armén under Tirdat som hade anslutit sig till perserna.
Corbulon tvingades till hårda strider. Han möttes av stora svårigheter i anskaffandet av provision och förnödenheter för sin armé, vilket gjorde att den romerska armén livnärde sig enbart på kött. Till slut tvingades han att retirera då armenierna tillsammans med perserna hade spridit sina trupper och anföll den romerska armén i sporadiska anfall utan att mötas i närstrid och på detta sätt hade skurit av försörjningen till den romerska armén. Till slut tvingades Corbulon att evakuera Armenien helt.
Under året därefter (62), efter att ha fått stora förstärkningar, beslöt sig romarna att åter börja kriget för att avsluta det en gång för alla. Förstärkningarna som hade anlänt från sina garnisoner i Kilikien och Syrien hade bildat två arméer. Den första armén, under ledning av general Corbulon, bestod av tre legioner plus förstärkningar från Syrien. Den andra armén leddes av general Paetus och bestod av tre legioner och förstärkningar från Pontos.
Men trots sin storlek begick romarna det stora misstaget att inte samordna sina rörelser. Därmed kunde den persisk-armeniska armén i närheten av Rhandia (dagens Kharpout) omringa Paetus armé och tvinga honom till kapitulation. 42
Efter detta högljudda nederlag hade omständigheterna blivit passande för fredsförhandlingar. Nero som regerade i Rom var krigets och äventyrslystnadens fiende och föredrog stora fester och föreställningar framför krig och styrde därför Roms politik mot fred. Tirdat I, Armeniens konung, ville i sin tur inget annat än sitt nya lands bästa och tyckte att nu när Armeniens självständighet var inom räckhåll så skulle det vara onödigt att fortsätta med ett blodigt krig - och det i Armenien - något som skulle försvaga den romerska armén, vilket i sin tur skulle endast gynna perserna.
|
