Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 370 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Små irreguljära västarmeniska enheter anslöt sig till grupperna runt Van, Erzindjan och Erzurum. Det var ironiskt att i vissa områden fanns inte ens tillräckligt med armeniska soldater för att vakta det okända antal lager av mat, ammunition, kommunikations- och transportsmateriel och medicinska förråd som hade lämnats kvar av den ryska armén. 41 Kåren var värd det beröm den fick, trots att den hade åtagit sig det omöjliga uppdraget att försvara fronten Erzindjan-Van, en sträcka på nära 400 km. Svårigheter i kommunikation, misstänksamhet mellan östarmenier och västarmenier, bristen på erfarenhet som en reguljär armé och oförmåga till att bibehålla disciplin minskade styrkan hos Nazarbekians trupper. Under tiden satt flera tusen armeniska soldater strandade i Baku och ytterligare tusentals stridsdugliga män i guberniiorna Jerevan, Tiflis, Elisavetpol och Baku, där de muslimsk-armeniska spänningarna hade nått farliga proportioner. Tatarerna i Transkaukasus anklagades för sabotage, förstörelse av järnvägen till fronten och attack på byar vilkas manliga befolkning hade inkallats till militärtjänstgöring. I Tiflis, på begäran från det armeniska nationella rådet, auktoriserade befälet för Kaukasus-armén bildandet av speciella väpnade enheter som skulle vakta kommunikationsrutterna och skydda de hotade byarna. Armeniska enheter bildades sedan i Shoulaver, Akhalkalak och Akhaltsikh i guberniiorna Tiflis, Nukhi och Shushi i Elisavetpol och Igdir och Nakhichevan i Jerevan. 42

Under kommissariatets sessioner anklagade de armeniska medlemmarna muslimerna för att hindra en bredare sammankallning till dessa enheter. Vid tidpunkten då detta förslag till sist beslutades i slutet av februari hade värdefulla veckor passerat, och även då blockerade kommissarien för kommunikationer, en muslim, järnvägarna i betydande utsträckning genom att arrangera järnvägstransporterna så att förflyttningar av trupper och förnödenheter skulle gå i långsammast möjliga fart. Men faktum är att armenierna hade få skäl till att anklaga sina kollegor i kommissariatet, eftersom det nationella rådet hade full kontroll över det armeniska livet. Det hade samlat tusentals rubler för kåren och hade utplacerat hundratals män i de olika regementena. Vad det verkade önska var ett ex post facto, bekräftelse av inkallelsen och moraliskt stöd i dess strävan efter att framtvinga de bångstyriga "Tiflis stadspojkar" mot fronten. 43

Armenierna var inte ensamma i sina militära förberedelser, eftersom både muslimerna och georgierna hade förstått värdet i nationella enheter. Då muslimerna i Ryssland hade befriats från allmän militärtjänstgöring mötte de större legala hinder i skapandet av separata väpnade styrkor än deras kristna grannar. Endast de sista dagarna, då det inte längre var möjligt att hindra muslimer, tillät den provisoriska regeringen dem att organisera sig. Men även innan dess hade tatarerna i Transkaukasus börjat vidta åtgärder. I november hade det muslimska rådet i Gandja (Elisavetpol) åtagit sig ansvaret för att bilda och administrera tatariska enheter. Men fortfarande nekades tatarerna de nödvändiga materialen och vapnen från den kaukasiska armén. 44 Medlemmarna i kommissariatet hamnade ofta i heta bråk i denna fråga. I januari 1918 bröt muslimerna dödläget och skaffade sig tillräckligt med vapen genom att ligga i bakhåll mot det hemvändande ryska 219:e regementet. I "Shamkhor-massakern" led de ryska soldaterna, och de som var beroende av dem, flera hundra förluster medan muslimerna i Elisavetpol fick nära 15 000 gevär, 70 kulsprutor, 20 kanoner och ett stort lager av ammunition, mat och uniformer. 45 Sovjetiska författare nedsvärtar de skumma muslimska banden och beskyller i synnerhet medlemmarna i det transkaukasiska kommissariatet för deras andel i denna tragedi. 46 Följaktligen påstår antisovjetiska muslimska källor att det hela var en fråga om självförsvar och att det var soldaterna som hade varit de anfallande. 47 I vilket fall som helst hade kommissariatet inblandats på ett nedvärderande sätt. Tydligen hade både Zhordania, ordförande för sovjetens regionalcenter, och Ramshavili, medlem i det militära rådet, förespråkat avväpningen av de ryska trupperna och hade t.o.m. informerat myndigheterna omkring Gandja om den ungefärliga positionen hos pro-Sovnarkom-regementet. Även om han senare avvisade anklagelserna, verkade Ramshavili själv ha beordrat ett bestyckat tåg att delta i konfiskeringen av regementets vapen, men den militära kommissarien Donskoi hade, efter att ha underrättats om denna order, omedelbart ställt in denna. Dock hade vid denna tidpunkt "Shamkhor-massakern" redan startats. Kommissariatets prestige skadades svårt och Transkaukasus kristna befolkning skandaliserades. De starkaste protesterna och fördömandena kom ifrån de socialrevolutionära och Dashnaktsoutiun. Skälen var uppenbara.