Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 382 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Under en specialsession i Seimen uppmärksammade Chkheidze och Gegechkori den kritiska och överhängande situationen. Kommissariatets ordförande Gegechkori påpekade att Vehibs ultimatum inte motsvarade det turkiska meddelandet från 23 februari där de föreslog förhandlingar för fred och för att erkänna den transkaukasiska regeringen. Sedan poängterade Zhordania att hela Transkaukasus längtade efter fred, men att man, till skillnad mot de bolsjevikiska förrädarna, inte kunde och inte skulle godkänna ett avtal som var detsamma som en ovillkorlig kapitulation. Batum, "fönstret mot väst", var lika vitalt för Transkaukasus som Petrograd var för Ryssland och Smyrna var för Turkiet. Dessutom kunde det inte finnas någon säkerhet utan den viktiga fästningen i Kars. Hänvisande till det som redan tillhörde det bleknande förgångna fortsatte Zhordania: "Försvaret av gränsen är försvarandet av revolutionen!" Skulle Turkiet rättfärdiga bortrövandet av Kars och Adzjarien, territoriet runt Batum, genom att stoltsera med principen om självbestämmande, så skulle Transkaukasus hävda sitt rättmätiga krav på Västarmenien. 7

Avetik Shahkhatouni insisterade, å den dashnakistiska fraktionens vägnar, på fyrapunktsgrunden för fred som så motvilligt hade accepterats av hans parti under sessionen den 1 mars. Fathali Khan Khoisky, ledare för musavats icke-politiska fraktion, bad om ett rationellt närmande till problemet. Varför skulle det behövas en fientlig attityd som endast skulle förnedra de transkaukasiska delegaterna i Trabizond? Endast när och om förhandlingarna var fruktlösa, och endast efter att ha fastställt utom allt tvivel att Turkiets intressen var oförenliga med dem hos Kaukasus skulle motåtgärder övervägas. Khan Khoisky kunde inte låta bli att påpeka att den turkiska ståndpunkten var rätt så logisk. Trots allt så hade den osmanska regeringen erbjudit erkännande av den transkaukasiska regeringen som en separat politisk enhet och hade t.o.m. föreslagit att man skulle skicka egna delegater till Brest. Då förslaget hade avvisats och det slutgiltiga svaret till Turkiet hade försenats, kände Höga porten sig tvingad att beakta Transkaukasus som en intern del av Ryssland och därmed berördes man också av eftergifterna som avtalats i Brest-Litovsk. 8 Socialrevolutionären Ivan Lordkipanidze uppmanade till mobilisering. Han vände sig till musavatisternas bänkrader och bad att partiet skulle deklarera sin beredskap för att försvara Transkaukasus vid fall av förnyade strider. Instämmande i Zhordanias lovord tillade den ensamme kadetten Semenov att turkarna å ena sidan höll på att imitera den tyska taktiken i förhandlingarna, medan man å andra sidan höll på att förbereda en invasion. Khan Khoisky reste sig för att försvara sina åsikter och påstod, till muslimernas applåder, att de politiska omständigheterna nu nödvändiggjorde en definitiv ståndpunkt i relation till självständigheten. Om man ignorerade detta uttalande, som i sin ambivalens avslöjade hjälplösheten, beslutade Seimen att bistå kommissariatet i dess försök att förhandla, dock förutsatt att Turkiets, vid så många tillfällen, uttryckta önskan om fred var ärlig. 9

När därför Rauf Bey bjöd den transkaukasiska delegationen att stiga i land i Trabizond, önskade Chkhenkeli först att få en förklaring till Vehibs telegram från den 10 mars om beordrandet av evakueringen av Kars, Ardahan och Batum. Rauf förklarade sig ovetande om frågan, men lovade att prata med befälhavaren för den 3:e armén om detaljer. Under tiden föreslog han att transkaukasierna skulle komma i land för att undvika att skapa fientlighet mot den inhemska befolkningen. Som reaktion på Chkhenkelis orubblighet och insisterande på att de osmanska avsikterna skulle klargöras, påpekade Rauf att enbart närvaron av en turkisk delegation onekligen bekräftade Höga portens villighet att etablera fred och evig vänskap med Transkaukasus. Han lovade att formellt och officiellt besvara Chkhenkelis förfrågningar så snart förhandlingarna började. 10 Efter att sedan ha bråkat om de transkaukasiska vakterna enades de två ordförandena om att tio av dessa vakter skulle stanna kvar med delegationen, medan de resterande 40 skulle resa med första möjliga skepp till Batum. 11