Den 29 mars anlände en deputation från den muslimska "Vilda divisionen", då baserad nära Lenkoran, till Baku ombord på "Evelina" för att delta i begravningen av en kamrat, sonen till miljonären Haji Zeinal Abdin Taghiev. På vägen tillbaka till skeppet från begravningen hamnade de muslimska soldaterna i en mindre drabbning med en trupp tillhörande den bolsjevikkontrollerade militära revolutionära kommittén. 76 När Bakus sovjet fick veta detta beordrade man att männen på "Evelina" skulle avväpnas. 77 Det armeniska rådet deklarerade sin neutralitet i den växande bolsjevik-muslimska konflikten och försökte att medla mellan de inblandade parterna. Lyckligtvis har delar från protokollet från rådets möten bevarats och de utgör en viktig källa till utredningar om marshändelserna, vilka åter blir en grund för åtskilliga kraftiga kontroverser. Enligt dessa protokoll skickade rådet representanter till de muslimska ledarna och Sovjets verkställande kommitté och erbjöd sina tjänster för återetableringen av order. Samma utdrag avslöjar dock att det armeniska rådet var medvetet om sin oförmåga att tämja sina egna trupper om fientligheterna skulle fortsätta. 78
Bakus muslimska befolkning vredgades av nyheten om avväpningen av medlemmarna i den "Vilda divisionen" och hotade att anfalla sovjeten. De krävde att den verkställande kommittén skulle återlämna de konfiskerade vapnen till deras rättmätiga ägare och bestraffa de skyldiga för denna förnedring. På aftonen den 30 mars, efter flera spända timmar, auktoriserade Shahoumian återlämningen av vapnen genom medling av den socialdemokratiska organisationen Hummet. 79 Men innan de muslimska marxisterna kunde tillämpa beslutet ljöd ett utbrott av eld från stadens muslimska sektor, Shemakhinka. En strid mellan tatarerna och den militära revolutionära kommitténs Röda garde rasade under hela natten, och även om den inte spred sig till stadens kristna kvarter skyndade flera armeniska soldater sig för att ansluta sig till det Röda gardet mot den "gemensamma fienden". 80
På morgonen den 31 mars hade sammandrabbningen spritt sig till en stor del av staden. Shahoumian bildade kommittén för försvarandet av revolutionen, vilken omedelbart skickade ett ultimatum till tatarerna om att lyda Bakus sovjet, avväpna den "Vilda divisionen" eller köra ut dem från staden och att vidta effektiva åtgärder för att öppna järnvägen från Baku till Tiflis och Petrovsk. Trots det fortsatte striderna och spridde sig den 1 april till de armeniska delarna. Även de trupper som hade bibehållit sin neutralitet anslöt sig till Sovjets växande styrkor. 81 Unionen var naturlig. Bolsjevism kännetecknade Ryssland medan islam endast var ett annat namn för Turkiet. Det som hade börjat som ett bolsjevik-musavatistiskt bråk slutade nu i ett regelrätt och allomfattande interetniskt krig. Flera tusen tatarer dödades då många av de muslimska kvarteren plundrades och brändes ner. Till slut accepterade Musavat Shahoumians ultimatum, men ännu en dag gick innan turbulensen lugnade sig. Gemensamma tatar-armeniska deputationer åkte runt i staden och utannonserade freden, men det var först efter att flera av dessa upprorsmän hade dödats som de stridande drog sig tillbaka till sina respektive kvarter. 82
Många armenier påstår att man hade gjort allt i sin förmåga för att undvika sammandrabbningen och, då det hade blivit omöjligt, att lindra de civila tatarernas lidande. De citerar uttalanden av de muslimska civila ledarna som var tacksamma för att det armeniska rådet hade räddat livet på tusentals människor genom att skydda dem i flera allmänna byggnader. Musavatistiska författare förnekar detta bestämt och anklagar den bolsjevik-armeniska alliansen för att ha dödat tusentals fredliga muslimer. 83 "Marsdagarna" stärkte övertygelsen hos de flesta tatarerna om att endast med hjälp från en yttre mäktig makt, såsom det osmanska imperiet, kunde Baku, Transkaukasus islamiska huvudstad, befrias från inkräktarna. Muslimerna skulle få vänta sex månader innan de kunde utkräva en ytterst ljuv hämnd.
"Inkräktarna" förblev inte enade länge. Shahoumian insåg att stunden var kommen för att införa en öppen sovjetkontroll i Baku. Han assisterades av Dashnaktsoutiun och det socialrevolutionära partiet, vilka hade svängt långt till vänster och nu stödde hans strävan att kasta ut alla ickesovjetiska administrativa organ ur Baku. Men efter att ha förstärkt den bolsjevikiska ställningen var nu dessa samarbetsparter tvungna att göra vissa eftergifter. Det armeniska rådet gav efter för Shahoumians krav om att slå ihop sina styrkor, den starkaste militära styrkan i Baku, med det Röda gardet. Armenierna fortsatte dock, trots att de var en del av det Röda gardet, att hålla sina avskilda enheter som leddes av dashnakistiska officerare. 84 Upprymd av den senaste händelseutvecklingen skapade Shahoumian Bakus råd för folkets kommissarier. Den sovjetiska ordern hade fått ett officiellt fotfäste i Transkaukasus. 85
|
