Nyheten oroade delegaterna, då entusiasmen och självsäkerheten i Tiflis saknades helt och hållet i Trabizond. Mahmed Hasan Hajinsky kallade förargat återkallelsen som "en skandal, utan like i historien". Han krävde att antingen skulle delegationen avgå eller kommissariatet och Seimen. Eftersom det sista alternativet inte var sannolikt utannonserade den musavatistiska representanten sitt omedelbara tillbakadragande från delegationen. Aktionen initierade en runda av upphettade motanklagelser efter vilka Hajinsky, nära ett vredesutbrott, uttalade att hans parti hade auktoriserat honom att resa till Konstantinopel för att sluta fred å de folks vägnar som han representerade. Chkhenkeli gjorde en anmärkning av hans uttalande och lät införa det i det officiella protokollet. Till slut bad han medlemmarna att behärska sig eftersom spektaklet de höll på att skapa på främmande mark skulle lämna ofördelaktiga intryck hos turkarna. 112 Efter att återfått en del av sitt lugn tog delegationen farväl av Rauf Bey och lämnade en summa av 20 000 rubler som gåva till de fattiga i Trabizond och informerade den ottomanske ledaren att förhandlingarna var avbrutna, inte avslutade. Man hoppades att ett sådant uttalade skulle visa att man ville återuppta förhandlingarna om och när det ansågs vara nödvändigt. 113 Dock har det rapporterats att Chkhenkeli i ett privat samtal med Rauf Bey hade avslöjat det riktiga innehållet i Gegechkoris telegram. Han lovade att, efter att ha nått Tiflis, göra sitt yttersta för att tillrättavisa den illavarslande policyn hos sin regering. 114 Innan avfärd utsåg Chkhenkeli den georgiske nationaldemokraten Grigori Veshapeli som kontakt mellan Transkaukasus och turkarna i Trabizond. 115 Hajinsky stannade tydligen kvar i Trabizond enligt sitt eget beslut för att fullgöra sitt speciella uppdrag. 116
En månad efter öppningssessionen för konferensen i Trabizond satte därmed den transkaukasiska delegationen segel mot Batum, utan vetskap i vilkas händer de skulle hamna vid sin ankomst. De var trötta, upprörda och arga på varandra, på regeringen i Tiflis, på turkarna och på bolsjevikerna och de var bestörta över händelseförloppet. Det skulle sannolikt inte ha överraskat dem om man hade talat om för dem att flera av delegationens medlemmar skulle vara tillbaka vid förhandlingsbordet inom kort, men inte i Trabizond. Och när de nya förhandlingarna verkligen började skulle det ske under bittra ironiska omständigheter, eftersom Transkaukasus då skulle insistera på och vädja om tillämpning av avtalet i Brest-Litovsk medan det osmanska imperiet kategoriskt skulle avslå ett så löjeväckande förslag.
|
