Det ogynnsamma händelseförloppet tvingade mensjevikledarna att lägga om sin strategi. Trots detta avslog en konferens med partierna i Tiflis och de regionala kommittéerna den 20 april, dominerad av Zhordania, ett förslag om att utropa självständighet och utnämna Chkhenkeli till premiärminister i Transkaukasus. Det är oklart vad som skedde över natten, men samme Zhordania, som ordförande för det georgiska nationella rådet som sammankallades den 21 april, gav efter för viljan hos det georgiska folket att deklarera Transkaukasus separation från Ryssland och installera ett "fredskabinett". Chkhenkelis kandidatur godkändes av rådet och nästa dag gjorde även det mensjevikiska partiet en helomvändning och förespråkade fred. Den 22 april hade georgierna kommit till ett beslut. 7
Under tiden ägde mindre sammandrabbningar rum vid Kars front. Generalerna Lebedinsky, Nazarbekian och Deev och överste P. Chardigny från den franska militära missionen och flera andra officerare inspekterade personligen fältet och var övertygade om att fästningen kunde stå emot fiendens anfall under flera månader. Inspektionen hade precis avslutats den 19 april när ett begränsat turkiskt anfall drev armenierna bakåt till Begli Ahmed och tre dagar senare till Vladikars, endast några kilometer från fästningen. 8 Det armeniska armébefälet var dock inte oroligt eftersom man var starkt övertygad om att Kars skulle hålla. Georgierna hade kanske övergett Batum utan kamp, men Nazarbekian hade inga sådana avsikter för det mäktiga Kars.
General Nazarbekian och hans stab deltog i en särskild konferens för armeniska politiska och militära ledare i Alexandropol den 20 och 21 april. Detta var den mest sammansatta armeniska samlingen sedan den nationella kongressen i oktober 1917. Bland de närvarande var medlemmar ur Dashnaktsoutiun; militära ledare såsom Silikian, Dro, Ruben, Andranik; det nationella rådets delegater som Aharonian, Papadjanian, Haroutounian, Aghbalian, Mamikonian; delegater från Västarmeniens försvarsråd: Vahan Papazian, Kachaznouni och Khatisian, som nyligen hade återvänt från Trabizond; och även en bolsjevik, Poghos Makintsian. Agerande som självutnämnt policyskapande organ stod Alexandropol-konklaven inför valet mellan att acceptera Brest-Litovsk-avtalet, med förlusten av Kars som konsekvens, eller att fortsätta kriget. Kachaznouni beskrev i detalj förhandlingarnas förlopp i Trabizond och bad de armeniska ledarna att acceptera avtalet. Den tidigare Duma- och Ozakom-medlemmen Mikael Papadjanian och flera andra höll med Kachaznouni, men en överväldigande majoritet av de politiska och civila ledarna och samtliga militära representanter avslog denna ståndpunkt och förespråkade ett aktivt försvar mot den mordiska inkräktaren. Beslutet vidarebefordrades till Tiflis genom de många medlemmarna i Seimen och det nationella rådet som deltog i Alexandropols överläggningar. 9
|
