För att tillämpa Chkhenkelis direktiv skickade man återigen överste Morel till Karabekirs läger, men alla försök att få till någorlunda liberala bestämmelser för evakueringen visade sig vara förgäves. De självsäkra turkarna, ej förtjusta i att förhandla, krävde följande:
- rensning av befästningarna på den västra banken av floden Kars vid middag, Konstantinopels tid, nästa dag den 25 april,
- evakuering av de återstående befästningarna och staden vid solnedgången den 25 april,
- tillbakadragande av samtliga transkaukasiska väpnade styrkor bortom floden Arpa (den angivna gränsen i Brest-Litovsk) den 28 april. 28
Morel bönade för förlängning av dessa tidpunkter med flera dagar för att kunna evakuera de tusentals civila som ville lämna staden och för att kunna utföra reträtten på ett kontrollerat sätt. Karabekir avslog denna vädjan. Efter att ha fått veta att regeringen i Tiflis hade skickat en ny order till Nazarbekian om att inte förhindra övergivandet av Kars, accepterade Morel snabbt de turkiska villkoren. 33
Denna förbryllande episod, med Chkhenkeli i Tiflis, Vehib i sitt nya högkvarter i Batum, Nazarbekian i Alexandropol, Deev i Kars, Morel och Karabekir i den turkiska 1:a arméns högkvarter, nådde till slut sin klimax den 25 april. Vehib måste ha blivit belåten den dagen då han fick Chkhenkelis senaste kommuniké, som ställde följande villkor:
- att dra tillbaka de turkiska trupperna från de ockuperade territorierna i guberniiorna Kutais och Tiflis samtidigt som de transkaukasiska styrkorna lämnade Kars,
- att ge åtminstone sju dagar för evakueringen av Kars oblast,
- att tillåta två till tre dagar för att evakuera Kars fästning,
- att ge en hel månads tid för att överföra allt materiel från Kars till bortom den nya gränsen,
- att tillåta tillbakadragandet av samtliga regerings-, järnvägs-, sanitär- och ingenjörsförnödenheter och materiel,
- att överlåta kontrollen över järnvägen mot Alexandropol till de transkaukasiska myndigheterna under perioden för evakueringen,
- att förhindra kurdernas plundringar. 34
Vid tidpunkten då Vehib hade fått denna förfrågan var vägarna mot Alexandropol fulla av kristna flyktingar, de armeniska enheterna var oorganiserade och Kars stod i lågor. På aftonen den 25 april gick de första turkiska enheterna in i Kars och nästa dag överlämnade general Deev, överste Morel, militära kommissarien Misha Arzoumanian och flera andra officiella formellt staden till Karabekir Bey. 35
Chkhenkelis hopp om att kunna rädda de rika förråden av krigsmateriel, mat och regeringsförnödenheter var kortlivat. Den kalkylerade turkiska vedergällningen av det ursprungliga löftet om att tillåta full evakuering nådde snart Tiflis. Vehib Pascha informerade "beklagligt" Chkhenkeli och Odishelidze att de turkiska trupperna hade beskjutits när de närmade sig Kars efter eldupphöret. Dessutom hade de osmanska styrkorna stött på offer för armeniska övergrepp under hela vägen från Erzindjan och befarade säkerheten för muslimerna inne i Kars. När man såg röken stiga över staden marscherade de in för att rädda befolkningen. Därför måste den turkiska ockupationen av fästningen klassas som en krigsaktion. Som sådan var överenskommelsen om att tillåta evakuering av allt materiel inte längre gällande. Det konfiskerade godset var nu krigsbyte och tillhörde den osmanska armén. 36 Vehib Pascha, en erfaren soldat, insåg att om man tillät fienden att ta de tusentals vapnen och tåglasterna med ammunition och militära materiel ut ur Kars skulle det vara en stor blunder.
I och med att flyktingarna från Kars oblast strömmade över floden Arpa (Akhurian) in i Jerevans guberniia inleddes den militära epilogen för Kars katastrof. Regeringen i Tiflis beordrade Nazarbekian att spränga alla befästningar på floden Arpas västra bank. Den armeniske generalen bad att man skulle fördröja det, eftersom Alexandropol skulle stå utan försvar utan dessa befästningar. Endast efter att turkarna hade tydliggjort sina avsikter och garanterat att flodgränsen inte skulle överträdas skulle Transkaukasus överge befästningarna på den västra banken. Chkhenkeli insisterade orubbligt på att de omedelbart skulle förstöras och den 28 april lydde Nazarbekian denna order och drog tillbaka sina återstående enheter in i Jerevans guberniia. Fiendens avancemang som han befarade skulle komma nära Alexandropol kom dock först söder om Surmalu. När Chkhenkeli överklagade dessa överträdelser till Vehib svarade den ottomanske generalen att mindre intrång hade orsakats av armeniska provokationer. Han försäkrade den transkaukasiske premiärministern att de turkiska trupperna skulle respektera den internationella gränsen. 37 Det löftet infriades inte heller.
|
