Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 428 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Strax efter att de armeniska delegaterna hade lämnat konferensrummet hälsades de osmanska representanterna Mahmed Hasan Hajinsky och Mehmed Emin Rasul-Zade välkomna. Utan att ha något att argumentera om, i en atomsfär av samtycke och glädje, satte de azeriska representanterna sina signaturer på ett redan formulerat avtal. Halil och Vehib försäkrade sina etniska och religiösa bröder att man omedelbart skulle förse dem med ottomansk assistans. 47 Georgien var den sista transkaukasiska republik som undertecknade ett avtal med Turkiet. Efter att ha undertecknat det georgisk-tyska avtalet i Poti hade Noi Ramishvili nu kommit till Batum för att söka en fördelaktig uppgörelse med Turkiet. I brev till den osmanska delegationen hade han insisterat på orubbligheten hos gränserna i Brest-Litovsk, men samtidigt taktiskt erkänt förlusten av Akhalkalak och det mesta av Akhaltsikh. Dock var detta den absolut maximala georgiska eftergiften. 48 Sent på natten den 4 juni kallade en mycket upprörd HalilKhatisian. Han var arg på Ramishvilis envishet och rådde ordföranden för den armeniska delegationen att genom goda skäl förmå sin gamle kollega att utöva press på honom i denna fråga. Halil varnade för att tusentals armenier i Georgien, speciellt i Tiflis, skulle utsättas för fara om de turkiska styrkorna skulle tvingas att attackera för att tvinga den georgiska regeringen att gå med på villkoren. Dock vägrade Ramishvili, försäkrad om det tyska stödet, att underteckna avtalet ända fram till gryningen den 5 juni, när Halil Bey till slut gick med på att stryka de turkiska anspråken på distriktet Abastuman i norra Akhaltsikh. 49

Som en grand finale på avrundningen av fredsförhandlingarna samlades armeniska, georgiska, azeriska och turkiska delegater för att underteckna ett avtal som berörde samtliga fyra stater. I det beslutades att det kaukasiska järnvägssystemet skulle delas proportionerligt efter längden av spår i varje land. 50 Armenien var återigen förloraren. Turkiet kontrollerade de transkaukasiska spåren från Sarighamish till Joulfa och genom hela oblasten Batum. Georgien ägde spåren som sträckte sig från Tiflis mot Baku, Batum och Gharakilisa. Azerbajdzjan ärvde det mesta av spåren Baku-Tiflis och Baku-Petrovsk. Republiken Armenien hade cirka 48 km spår mellan Djadjour och Gharakilisa Även dessa var fortfarande under turkisk ockupation. De enda spåren som fanns under armenisk kontroll löpte från Jerevan till Noragavit, en sträcka på 6,4 km. Den armeniska järnvägsadministrationen började sitt arbete med två uttjänta gamla lokomotiv, 20 skröpliga godsvagnar och en passagerarvagn. 51