I Berlin arbetade Ohandjanian febrilt för att övertyga Ioffe om rättfärdigheten och validiteten hos Armeniens aspirationer. Den sovjetiske delegaten uttryckte total sympati för armenierna och lovade att vidareförmedla Ohandjanians meddelande till Sovnarkom. I en sådan kommuniké den 8 augusti ansökte och krävde Ohandjanian ett ryskt erkännande av Armenien. "Fred utan annektering" och "självbestämmande" var utmärkta abstrakta principer och borde logiskt sett ha garanterat det armeniska folket fridfullhet och kulturell utveckling, men med facit i hand hade missbruket av dessa motton resulterat i tragedier utan like. Avtalet i Brest-Litovsk, vilket Ryssland var part i, hade inte bara förrått Västarmenien utan hade även övergett Kars, Ardahan och Batum i det "inbillade namnet av självbestämmande". För att göra saken värre hade Ryssland, genom att gå med på att upplösa och förskingra de armeniska militära enheterna i dessa områden, underminerat ansträngningarna för självförsvar. Var detta tillämpningen av Sovnarkoms "påbud om Västarmenien"? Ohandjanian beklagade det faktum att det inte längre fanns någon armenier i Västarmenien och att endast några få distrikt i Östarmenien hade lämnat intakta. För att rädda denna sista del av landet hade det bildats en armenisk regering, men Azerbajdzjan, uppbackat av Turkiet, och Georgien, uppbackat av Tyskland, kastade giriga blickar även mot denna ynkliga stat. Under dessa omständigheter skulle det verka naturligt, fortsatte Ohandjanian, för den ryska republiken att ge Armenien en lite mer moralisk resning genom ett erkännande. Trots det var sanningen att detta steg inte hade tagits. Tvärtom, om den föreslagna pakten med Tyskland hade accepterats av Sovnarkom skulle Rysslands enda allierade i Kaukasus ha krossats. "Låt därför låt Ryssland hjälpa Armenien genom att bekräfta dess existens. Låt den ryska republiken formellt protestera mot Turkiets kränkning av Brest. Låt dem skicka representanter till konferensen i Konstantinopel för att uttala erkännandet av den armeniska republiken och att försvara era och våra gemensamma intressen." 11
Delvis hade Sovnarkom redan uppfyllt Ohandjanians begäran. Den 31 maj instruerade Chicherin Ioffe att högljutt protestera mot de turkiska avtalsbrotten mot Brest-Litovsk och den illegala av användningen av järnvägen i Transkaukasus för att transportera trupper mot Baku. 12 Som svar på detta hade den tyska regeringen försäkrat Sovnarkom att effektiva åtgärder skulle sättas in för att hindra Turkiet att erövra Baku. Båda parter hade insett att en turkisk ockupation av Baku skulle ogiltigförklara det samförstånd som de strävade efter. I det turkiska lägret drev Enver Pascha, medveten om de pågående förhandlingarna mellan Ioffe och Paul von Hintze, Kühlmanns efterträdare, de turkiska styrkorna österut för att konfrontera både Ryssland och Tyskland med det oundvikliga. I slutet av juni startade Nuri Beys islamiska enheter en offensiv mot Bakus röda armé som just hade drivits västerut, 160 km från Apsherons halvö.
|
