Frågan om den administrativa jurisdiktionen var speciellt förbryllande under den följande veckan. Bolsjevikerna hade dragit sig tillbaka från Sovnarkom, men var fortfarande kvar på sina poster. Den 28 juli ledde Shahoumian den kommunistiska konferensen som lovade att inte överge regeringens tyglar utan strid och beordrade en bolsjevikisk mobilisering. Begäran om hjälp telegraferades till den ryska Sovnarkom, men den 29 juli svarade Lenin: "Vi kommer att vidta åtgärder för att skicka styrkor till er, vi kan dock inte ge er något slutgiltigt löfte." 20 Hjälpen kom aldrig och beslutsamheten hos Bakus bolsjeviker övergick i modfälldhet. Den 31 juli avgick Bakus Sovnarkom officiellt och ersattes under de följande dagarna av en Centro-kaspisk diktatur, en koalition som dominerades av socialrevolutionärer. 21 Sovjetregeringen i Baku hade fallit.
Med Bakus Sovnarkoms kollaps lämnade de bolsjevikiska militära enheterna fronten och, för att oroa staden ännu mer, övergav även Bicherakhovs kosacker sina positioner och red mot norra Kaukasus. Genom att utnyttja situationen slog Mürsel Pascha den 5 augusti till mot Bakus centrum, vars försvarare nu till stor del utgjordes av armenierna. Kampen hade ännu en gång förvandlats till en armenisk-muslimsk tävling. Försvararna stod fast vid sina positioner och i en flankeringsoperation tvingades Mürsel att slå till reträtt. Den besvikna och demoraliserade turkiska divisionen var tvungen att vänta på förstärkningar som redan var på väg från Alexandropol. Slaget den 5 augusti 1918 kostade armenierna flera hundra män, inklusive Murad av Sivas, gerillaledaren som hade stridit mot den turkiska armén ända från Erzindjan till Baku. 22
På aftonen då Mürsel anföll landsteg de första brittiska trupperna, under ledning av överste C. B. Stokes, i Baku. Uppståndelsen i staden var stor, men desillusionen var ännu större. I stället för de flera tusen förväntade trupperna steg knappt hundra soldater i land på stranden. Den 17 augusti, då general Dunsterville anlände med den sista enheten, uppgick den brittiska garnisonen till knappt 1 500 soldater. 23 Bakus ickekommunistiska ledare hade verkligen skäl till att ifrågasätta klokheten i sitt eget beslut om att inbjuda Dunsterforce. Denna handling hade orsakat att åtminstone lika många bolsjevikiska trupper hade dragit sig tillbaka och skulle ådra sig den ryska regeringens vrede och fördömande. Situationen förvärrades på grund av bristen på rapportering mellan det brittiska befälet och den Centro-kaspiska diktaturen. Dunsterville och andra brittiska officerare har öppet klandrat regeringen i Baku, dess militära strategi och fegheten och bristen på disciplin hos dess väpnade styrkor. Samtidigt har britterna blivit anklagade för att vara själviska, svekfulla och förrädiska. Även om dessa parter hade arbetat i perfekt harmoni så var det fortfarande högst osannolikt att deras styrka skulle vara tillräcklig för att stå emot den gemensamma azerisk-osmanska attacken som höll på att förberedas. 24
Med britternas ankomst beslöt bolsjevikerna att ge upp staden. 17 skepp, lastade med män från den röda armén och enorma kvantiteter av militär utrustning, seglade den 14 augusti mot Astrakhan. Efter att anklagat bolsjevikerna för förräderi beordrade diktaturen alla vänliga fartyg i den Kaspiska flottan att blockera det bolsjevikiska uttåget. Tre dagar senare var alla flyende skepp, förutom tre, tillbaka i Bakus hamn och de tidigare medlemmarna i Sovnarkom hade fängslats. 25 Händelserna i Baku följdes noggrant från Moskva, Berlin, Wien och Konstantinopel och de armeniska representanterna i var och en av dessa städer. Britternas intåg på scenen försvårade situationen. Detta gjorde de armeniska sändebuden förlägna och hotade att omintetgöra det nästan avslutade tysk-ryska tilläggsavtalet. Dessutom gav det tilltro till Envers varningar och underminerade tyskarnas beslutsamhet att tygla turkarna.
|
