Samtidigt som de armeniska representanterna förberedde sig för avfärd kallade Rauf Bey på Khatisian. Under mars och april hade dessa två män satt sig ner tillsammans under Trabizonds konferens, men nu hade ödets hjul vänt. Rauf var på väg till Port Mudros dagen efter för att förhandla fram ett eldupphör. Precis som Izzet bad han de armeniska representanterna att följa med honom som bevis på att det inte fanns någon fientlighet mellan turkarna och armenierna. För denna tjänst skulle den osmanska regeringen överge Kars och Ardahan, återetablera 1914 års gräns och även återlämna en del av Alashkert-dalen. 80 Ironiskt nog förespråkade nu de turkiska ledarna Seimens grund för fred från den 1 mars. Denna gång var det armenierna som tyckte att eftergifterna inte var tillräckliga. Khatisian och Aharonian seglade inte tillsammans med Rauf till Lemnos. Efter att ha utsett Ferdinand Tahtadjian till Armeniens diplomatiska representant i Konstantinopel reste de i stället den 1 november ombord på "Reshid Pascha" till Batum, två dagar efter Turkiets kapitulation. 81
I ett av sina sista brev till Ohandjanian uttryckte den armeniske utrikesministern återigen oro för vagheterna i de allierades löften, speciellt i ljuset av deras hemliga avtal. Armeniens öde var långt ifrån bestämt. Dessutom skulle de allierades hängivenhet för planen att återetablera ett enat Ryssland, efter att ha störtat bolsjevikerna, innebära ännu ett hinder för den armeniska republiken. Khatisian förstod väl de turbulenta vatten som hans nation skulle vara tvungen att passera genom. Han avslutade sin långa korrespondens med de armeniska sändebuden i Berlin med följande ord: "Vår vistelse här under dessa fyra månader har förstärkt vår övertygelse om att Armenien måste vara självständigt. Annars måste vi alltid rätta oss efter våra herrars psykologi, vilka de än må vara, och dessa förvrängningar ruinerar vår nationella karaktär … Vi måste konsolidera oss i en enad armenisk regering från Van till Sevan. Detta och det fördelaktiga beskyddet från USA bör vara vårt motto då vi deltar i den stora fredskonferensen. Det kan inte finnas någon konfederation mellan armenier och turkar eller ryssar, eftersom det med största sannolikhet kommer att utbryta ännu ett rysk-turkiskt krig, och det kommer återigen att komma instörtande över våra huvuden." 82
I november 1918 innebar självständighet inte längre att vara axelmakternas underlydande. Slutet på kriget, tillbakadragandet av de osmanska trupperna, flyktingarnas återvändande, utvidgningen av republikens gränser, allt ökade möjligheterna för en självständig stat, inte bara till namnet utan även i verkligheten. Den armeniska delegationen skulle snart korsa den armeniska republikens gräns för första gången, rapportera om förhandlingarna i Konstantinopel och verka för att en ny delegation omedelbart skulle skickas för att försvara de armeniska intressena under världsfredskongressen. Under de första dagarna i november skulle Ohandjanian lämna Berlin och resa till Genève för att överföra sina ålägganden från axelmakterna till de allierade nationerna. Hans avfärd skulle följas av Tysklands kapitulation den 11 november. Det tragiska kriget var på väg mot sitt slut efter fyra år.
|
