Hade armenierna varit medvetna om flera av de order som det turkiska krigsministeriet hade utfärdat under krigets sista veckor, så skulle de ha haft ännu större skäl till oro. Izzet Pascha hade beordrat de turkiska styrkorna att retirera till gränserna i Brest-Litovsk och därmed tillmötesgått de armeniska och georgiska representanterna. Dock publicerade han ett flygblad den 27 oktober i vilket han tillät alla turkiska officerare att träda i tjänst hos de nordkaukasiska och azeriska republikerna. 85 En månad senare, när Izzet Pascha hade överlämnat sin post som storvesir till Tewfik Pascha och krigsministeriet till Abdullah, återkallades denna order och samtliga osmanska divisioner kallades till Kars. Ordern var dock ineffektiv eftersom Nuri Pascha redan den 4 november hade meddelat de turkiska soldaterna i Kaukasus en överenskommelse med regeringen i Azerbajdzjan. Alla osmanska tjänstgörande soldater och officerare som önskade ansluta sig till azeriska armén kunde göra så och bli azeriska medborgare. De kunde behålla sin dåvarande rang, och om de var på väg att befordras skulle den azeriska regeringen ge dem en ännu högre rang. Varje officer skulle årligen få två månaders full permission med förskottsbetalning. De turkiska soldater som accepterade erbjudandet skulle tjänstgöra under minst ett år, men om de var tvungna att lämna tjänsten på grund av hälsoskäl skulle de kompenseras och den azeriska regeringen skulle annullera kontraktet så de skulle få sex månaders lön. Dessutom skulle man göra vissa kompenseringar till soldaternas familjer i Turkiet. 86 Hundratals osmanska instruktörer, officerare och soldater stannade kvar i Azerbajdzjan under resten av dess självständiga existens och blev orsak till många armeniska klagomål och beskyllningar.
I början av december 1918 hade de reguljära osmanska divisionerna evakuerat Jerevans guberniia och lämnat den evakuerade regionen helt naken. Ytterligare några hundra armenier mötte döden i denna sista osmanska krigstidsoperation. En del av plundringslasten transporterades till guberniias södra distrikt, där turkiska officerare och trupper frivilligt hade stannat för att organisera och dirigera de muslimska invånarnas kamp i Arasdalen mot att underordna sig den armeniska regeringen. Under två år skulle dessa "askiarer" hjälpa sina religiösa bröder och systrar och sträva för regionens annektering till Turkiet eller Azerbajdzjan. Lokala råd, shoura, organiserade endast 160 km från Jerevan, var fortfarande klart fientliga mot den armeniska republiken. Under 1919 skulle de södra delarna i republiken tjänstgöra som en passage mellan Turkiet och Azerbajdzjan, och under 1920 ökade deras värde eftersom det var via denna väg som Mustafa Kemal och Lenin skulle sträcka ut sina händer i vänskap.
|
