Kommunisternas initiala hårdhänta policy skapade ett stort missnöje riktat mot den sovjetiska regeringen. Röda armén gick in i byar och konfiskerade grödor från bönderna för att ge mat åt soldaterna och stadsborna, men den nya regeringen visade sig vara oförmögen till att minska bristen på mat och bränsle, delvis orsakad av de mensjevikiska georgiernas blockad av Armenien. Hoppet om att den Röda armén skulle driva ut turkarna visade sig vara en illusion. Det bolsjevikiska Ryssland betraktade de turkiska nationalisterna som sina allierade mot den västerländska imperialismen och var ovilligt inför kravet på att utmana dem i Armenien.
En tidig sovjetisk historiker, Bagrat Borian, skrev uppriktigt om den ekonomiska terrorn hos den första sovjetiska armeniska regeringen: "Den Revolutionära kommittén startade en serie av urskiljningslösa beslagtagningar och konfiskeringar, oavsett klass och utan hänsyn till den allmänna ekonomiska och psykologiska stämningen hos bönderna. Blottade på revolutionär planering och med onödig brutalitet, var dessa konfiskeringar väldigt oorganiserade och promiskuösa. Utan att utnyttja det disciplinära maskineriet, utan någon preliminär propaganda eller upplysning och med en väldig ignorans om landets ovanligt oroliga situation, utfärdade den Revolutionära kommittén sina order om nationaliseringen av städernas och böndernas livsmedelslager. Med en otrolig hänsynslöshet och likgiltighet beslagtog de och nationaliserade allting - militära uniformer, hantverkarnas verktyg, riskvarnar, vattenkvarnar, barberarnas verktyg, bikupor, linne, hushållens inredningar och boskapen". 94
I januari 1921 avrundade kommunisterna dessa arresteringar genom att skicka 560 armeniska arméofficerare i exil, inklusive general Tovmas Nazarbekian (Foma Nazarbekov) och general Movses Silikian. General Dro "erbjöds" att åka till Moskva. Under den påföljande månaden arresterades Kachaznouni, den förre premiärministern i den självständiga Armenien, som hade stannat kvar i Jerevan och placerades i ett Tjeka-fängelse. Men han stannade där endast i åtta dagar. När Röda armén, marscherade ut ur Armenien för att i februari 1921 störta mensjevikerna i Georgien, såg dashnakledarna sitt tillfälle för att göra sig av med den föraktade kommunistregimen. Det initiala dashnakistiska motståndet mot Sovjet tog plats utanför huvudstaden, i Zangezour och i det omstridda bergiga området av Karabakh (Nagorno Karabakh), under ledning av den bulgarisk-armeniska översten Garegin Nzhdeh. På morgonen den 18 februari tågade dashnakistiska rebeller in i Jerevan, med kommunisterna drivna framför sig. Bolsjevikerna gjorde ett sista motstånd vid järnvägsstationen och vid middag förde ett bepansrat tåg deras besegrade styrkor från staden mot Nakhichevan. Röda armén, upptagen med sovjetiseringen avGeorgien, kunde inte komma till deras undsättning.
Den nya regeringen leddes av Simon Vratsian som bad västvärlden om stöd till det nya Armenien. Armenier slogs mot armenier under de kommande månaderna, samtidigt som ryska truppers kanoneld dånade mot Jerevan. När Tjeka-fängelserna öppnades, möttes befriarna av en skräckscen. 75 kroppar upptäcktes, sönderhackade med yxor. Bland de döda fanns de dashnakistiska hjältarna Hamazasp (Srvandztian) och överste Dmitri Korganov, skjuten den 1 februari 1921. Dashnakisterna svarade med att arrestera bolsjevikerna, av vilka några dödades. Efter att ha erövrat Georgien, återvände Röda armén till Armenien och slog ner de dashnakistiska styrkorna. Sovjettrupperna gick in i Jerevan den 2 april. Dashnakisterna och tusentals civilinvånare flydde till bergen i Zangezour, där de kunde stå emot ända fram till juli.
Revolten hade en tillnyktrande effekt på kommunisterna. Moskva ersatte den militanta Heghkom med en ny regering som leddes av Alexandr Miasnikian (1886-1925), en tränad man inom juridiken med en lång erfarenhet från militärtjänstgöring på västfronten under det ryska inbördeskriget. Han hade utsetts av Lenin, ordförande för Sovjetregeringen i Moskva, för att utöva en mer moderat policy gentemot Kaukasus. I ett brev, vilket brukas nämnas ofta, till sina kaukasiska kamrater påpekade Lenin att Sovjetrepublikerna i Transkaukasus var mer efterblivna, "mer lantliga än Ryssland", och att den socialistiska policyn borde tillämpas mycket saktare. Han uppmanade partiet att utöva "större mildhet, försiktighet, medvetenhet i behandlingen av den ringa borgarklassen, de intellektuella och i synnerhet bönderna". Lenin misstänkte att många kommunister inte var känsliga mot lokala och etniska säregenheter, att deras "internationalism" och rop på förening med Sovjetryssland egentligen var dolda former av rysk nationalism. "Skrapa på en kommunist", har han sagt en gång, "och du kommer att finna en rysk chauvinist!" Han tyckte att en viss grad av autonomi för de mindre nationaliteterna var nödvändig för att kunna lyckas vinna dem över till den sovjetiska rörelsen.
|
