Chrustjevs styre i Sovjetunionen kännetecknades av de kontinuerliga experimenten inom regering och ekonomi. Den högt centraliserade Stalinistiska "befälsekonomin" hade arbetat för en snabb industrialisering av USSR vid början av det andra världskriget och för återuppbyggandet av förödelsen efter nazisternas invasion och ockupation. Men investeringen i de tunga industrierna och skapandet av stora, ineffektiva kollektiva farmer tillät inte någon produktion av överflödiga varor eller mat eller ett tillfredställande husrum åt den arbetande befolkningen. Eliten levde ett privilegierat liv med speciella affärer där de kunde köpa sina önskade varor medan arbetarna och bönderna levde ett fattigt liv och förlorade incitamentet för produktion. En serie av ekonomiska reformer - tillåtelsen av större initiativ hos bönderna inom jordbruket, "Jungfrulandens" program i Kazakstan för att öppna nya farmer, grundandet av nya regionala ekonomiska råd (sovnarkhozy) år 1957 - startades för att återuppliva ekonomin utan att ge upp partikontrollen över det ekonomiska livets hävarmar. Även om den slutgiltiga planeringen och budgeteringen kvarblev hos Moskva, så innebar reformerna för Armenien större lokala initiativ. Industrierna i republiken placerades under det lokala industriministeriet och det lokala jordbruket under det lokala jordbruksministeriet. De enorma kollektiva farmerna från den sena Stalinperioden delades upp i många mindre farmer, vilka fortsatte att vara kollektiviserade men mer hanterbara. De illa utbildade ordförandena i farmerna måste nu få en bättre träning. Medan Armenien, år 1950, hade beordrats att själv tillgodose sitt eget behov av grödor fick man nu, enligt den nya policyn, specialisera sig på de grödor som bättre passade terrängen i landet. Förutom grödor, som fortfarande utgjorde nästan 40% av landets sådd, planterade armenierna vindruvor, frukter, grönsaker och tobak i allt större mängder. Produktionen av tamboskap utökades och jordbruksproduktiviteten steg per kultiverat land. Mellan 1950 och 1978 ökade jordbrukets produktivitet med 218%. Men trots att inkomsten hos farmerna förbättrades i Armenien, förblev, vid jämförelse av jordbruksinkomst per capita, republiken nära botten bland alla andra republiker inom unionen.
Skiftet från farm till fabrik och från by till stad fortsatte under hela 1950-, 1960- och 1970-talet. I Sovjetunionen som helhet sjönk andelen av arbetskraften som arbetade inom jordbruk och skogsindustrin, från 46% år 1950 till 39% år 1960 och 22% år 1975. Vid början av denna reform, år 1950, startade Armenierna under den sovjetiska normen. 50% av den armeniska arbetskraften arbetade inom jordbruket och skogsindustrin under Stalins sista år, men denna siffra sjönk snabbt till 35% år 1960 och 20% år 1975. Vad gäller industrin, så utgjorde de armeniska arbetarna endast 24% av arbetskraften år 1950 men blev 32% år 1960 och 38% år 1975 och nådde därmed de generella sovjetiska nivåerna och gick om värdena hos Azerbajdzjan (28%) och Georgien (27%). De armeniska bönderna vilka utgjorde över 80% av republikens befolkning år 1920 var nu endast 20% vid slutet av 1970-talet. Endast en fjärdedel av armenierna fortsatte att leva på landsbygden under det tidiga 1980-talet, medan två tredjedelar bodde i städerna. Efter sextio år av sovjetisk modernisering hade Armenien blivit ett land med ett övervägande stads- och industriellt samhälle.
De poststalinistiska decennierna kännetecknades av snabbt växande industrialism i Armenien. Den industriella produktionen i Armenien mellan 1950 och 1978 steg med ett årligt medeltal på 9,9%, ett högre tal jämfört med Georgien (8,2%) och Azerbajdzjan (7,4%) så väl som Sovjetunionen som helhet. Dock växte Armenien (så väl som Azerbajdzjan och Georgien), med avseende på BNP, i en långsammare takt jämfört med hela Sovjet i genomsnitt. Hur som helst så hade Armenien, från en obefintlig industri helt baserad på kopparutvinning och cognacdestillering, utvecklat en avancerad maskinindustri med en ytterst kunnig arbetskraft. 40% av industriarbetarna i Armenien var inom maskinindustrier och byggde elektriska verktyg och tillbehör, motorer och maskinverktyg. År 1978 var Armeniens industriproduktion 335 gånger större än den hade varit år 1913. Även om landet var mycket fattigare i de flesta index jämfört med Sovjetunionen i allmänhet, så var Armenien i en mycket bättre materiell situation än sina muslimska grannar, Turkiet och Persien, och hade uppenbarligen dragit ekonomisk nytta av sitt samarbete med resten av Sovjetunionen.
|
