Samtidigt var armenierna, förutom judarna, det mest vittspridda folket i USSR. Endast 62.5% av USSR:s armenier (2 725 000 av 4 151 000) bodde år 1979 i den armeniska republiken. Utbildade armenier, angelägna om förbättrandet av sina framtidsmöjligheter inom intressanta karriärer och för sina barns framtid, lämnade ofta Armenien och åkte till Ryssland eller de andra delarna i Sovjetunionen. Dessa armenier möttes av en mycket verkligare risk för förlusten av sitt språk, för giftermål med ickearmenier och, med tiden, assimilering med ryssarna. Denna assimileringstrend gick emot det som faktiskt höll på att hända i själva Sovjetiska Armenien. På den positiva sidan bör man nämna att år 1959 representerade armenierna i Sovjetiska Armenien endast 55.7% av armenierna i USSR, medan vid slutet av 1970-talet hade denna siffra kommit upp till två tredjedelar. Faktorer som immigration, ett relativt högt födelsetal och en stolthetskänsla för att vara armenier arbetade tillsammans för att stärka den etniska sammanhållningen bland armenierna i Armenien.
Konflikten i Sovjetunionen mellan, å ena sidan, etnisk konsolidering och den potentiella assimileringen å andra sidan skapade rädsla bland mindre nationaliteter om att deras nationella särdrag skulle gå förlorade i den närmaste framtiden. En liknande rädsla, så väl som aspirationer om förbättrandet av nationaliteternas status, skapade en förnyad känsla av nationalism i olika delar av Sovjetunionen. Till skillnad från nationalismen i Georgien, Ukraina och Estland var den armeniska nationalismen säregen i det avseendet att den inte var riktad mot de dominanta ryssarna utan mot sin traditionella fiende, turkarna. Den kommunistiska regeringen i Armenien gjorde inte bara eftergifter till nationalismen utan uppmuntrade ofta den på ett subtilt sätt. Då den armeniska nationalismen inte var något hot mot USSR:s enighet, förutom i vissa militanta former, hade den sovjetiska regeringen råd att tolerera dess manifestation - dock inom rimliga gränser. Därmed kan man prata om en ortodox eller officiell nationalism vilken tolererades av partiet och en oortodox eller dissidentisk nationalism som partiet fördömde och bestraffade.
Gränsen mellan den ortodoxa och den dissidentiska nationalismen var inte alltid lika enkel att tyda och i och med att partiets tolerans för nationella uttryck ökade eller minskade, fann visa poeter och politiker sig själva på fel sida av denna linje. Den armeniska intelligentian reste kontinuerligt frågor om den språkliga policyn, repatrieringen av armenierna utomlands och territoriella justeringar till Armeniens fördel. Regeringen gjorde moderata eftergifter, så som etableringen av en Förening för bevarandet av armeniska historiska monument år 1965 eller resningen av monument till minne av armeniska nationella hjältar, bland annat Vartan Mamikonian, general Andranik (Ozanian) och den västarmeniska poeten och offren för folkmordet Daniel Varouzhan. År 1968 byggde man ett komplex av statyer och byggnader i Sardarabad, i neo-Urartu stil, för ihågkommandet av slaget i maj 1918 vilket hindrade den turkiska armén från att erövra Jerevan. Samtida källor talar om hur de vildögda örnarna som ställer sig på linje vid vägen till ensemblen först ställdes med ansiktet mot Turkiet, men senare när detta ansågs vara för provokativt, så vändes deras ryggar mot gränsen. Under slutet av 1960-talet återställdes det armeniska ordet "republik" (hanrapetoutyoun) i den officiella beteckningen av Armeniska SSR.
Det första stora utbrottet av dissidentisk nationalism inom sovjetiska Armenien ägde rum den 24 april 1965, när tusentals armenier i Jerevan demonstrerade på 50 årsdagen av 1915 års folkmord. Folkmassor samlades vid Spendiarians operahus medan en tystlåten officiell åminnelse hölls inomhus. Snart blev observatörerna arga, man slängde stenar och demonstranterna krävde att turkarna skulle återlämna de armeniska områdena till Armenien. Armenierna uppmanade ryssarna att hjälpa dem i återtagningen av deras förlorade områden. Regeringstjänstemän lyckades inte lugna folkmassan och till och med katolikos Vazgen, en man som av många betraktades som nationens egentliga överhuvud, möttes av svårigheter då han försökte återställa skenet av ordning. Demonstrationen var en extraordinär händelse i Sovjetunionen och dess konsekvenser var imponerande. Ordningen återställdes utan att man tog till väpnade åtgärder eller blodsutgjutelse, något som var i kontrast mot det som hade hänt nio år tidigare när georgierna i Tbilisi hade demonstrerat för sina nationella frågor om kritiken mot Stalin. Men den armeniska partiledaren, Iakov Zarobian, avskedades och hans efterträdare, Anton Kochinian, fördömde honom för att ha tillåtit "lokal nationalism" och ha tolererat "den bristande situationen för ideologiska arbeten i Armenien". Samtidigt klargjorde regeringen att man skulle resa ett monument för ihågkommandet av folkmordets offer. I november 1967 invigde Kochinian monumentkomplexet Tzitzernakabert (Svalans fästning), 52 år efter att folkmordet hade ägt rum och 47 år efter sovjetiseringen av Armenien.
|
