Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 47 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Enligt den plan som Pompejus hade iscensatt, som Marcus Antonius fördärvade och som Augustus återigen förverkligade och som åtföljdes av alla hans efterträdare förutom Trajanus (Marcus Ulpius, 53-117, kejsare från 98), gick Roms utrikespolicy ut på att ha ett självstyrande Armenien under Roms inflytande. Denna policy uteslöt annekteringsalternativet, då Roms enda behov av Armenien var att spela sin roll som en sköld i öst och nordost. Om Rom skulle annektera Armenien skulle de riskera att även få ansvaret att slå tillbaka invånarna i Transkaukasien, något som skulle innebära ett nytt Germanien vid Roms gränser, medan ett självständigt och allierat Armenien med sin egen armé skulle vara det bästa försvaret för imperiet i denna del av världen.

Senare i de fruktansvärda krigen mellan det sassanidiska Persien och Rom blev Armenien en viktig allierad för romarna. Som Ferrero skriver: "Imperiets situation hade från kejsar Valerianus 100 tid, d.v.s. från den tid då romarriket förlorade sitt försvar och sin viktigaste sköld mot det nya sassanidiska imperiet, förvärrats." 101

Rom kunde i samröre med Armenien nå den största administrativa organisation som världen hade skådat dittills. Dess huvudmål var Lex (lag) och Pax (fred) och dessa två är än idag huvudmålen för vilken regering som helst som betraktar sig värdiga dessa begrepp. Freden försökte Rom uppnå genom att bygga upp sin egen organisation och föra en policy i vilken Armenien hade en ledande roll. När det gäller imperiets lagar försökte Rom genomföra detta med hjälp av nya lagstiftningar och skapandet av nya organisationer som förverkligades med hjälp av enorma rikedomar som i sin tur medförde stor fattigdom och misär.

Armeniens skuld till Rom är på detta sätt inte alls mindre än Roms skuld till Armenien. Om Rom inte fanns, och med det menar man så som en balanserande makt, så skulle Armenien med största sannolikhet ha upptagits i det persiska riket.

Dessutom innebar Roms inflytande i Armenien den kraft som utvecklade armeniska civilisationen och förde den närmare västvärlden, väst som Armenien även hade släktband till ur etnisk synvinkel. Denna kontakt mellan Armenien och Rom innebar även ett nytt band som ersatte det gamla mellan Armenien och antikens Grekland. Även om Rom betraktade sina lagar och traditioners tillkomst tack vare staden Rom och Italien så härstammade större delen av dess kultur och tankesätt från Grekland.

Armenien har inte påverkats lika mycket som t.ex. Gallien påverkades av Rom, men de kungar och prinsar som växte upp i Rom eller som hade kontakter med romare i öst gjorde att man känner av en tydlig påverkan av Rom i Armenien. Dessutom stämmer det som Paul Valèry skriver: "På alla ställen som Rom hade haft maktinflytande eller tankinflytande och på alla ställen där imperiet var skäl till skräck, beundran, vrede eller avund, där hittar man spår av europeisk existens." 104